sjelf synes, för att dömma efter vissa af hennes yttranden, sätta
deras framtid på ett bra chimäriskt hopp, arfvet efter sin rika bror.
Det bör hon ingalunda lita på. Jag känner från säker hand gamla
Schafhausen. Antingen gifter han sig på sotsängen med sin
hushållerska och legitimerar alla barnen, eller förser han dem så
rikligen med varm hand, att ingenting stort blir qvar för slägten.
Hans förmögenhet är förvärfd, och består i rörliga kapitaler, med
undantag af hemmanet han bebor.»
«Det vore illa, i synnerhet för unga Schafhausen, som äfven litar på
arfvet efter sin onkel.»
«Är det samma unge man, som var med din son på besök hos mig i
somras?»
«Just den samma.»
«Det lönar ej mödan att intressera sig för en så inbilsk person, som,
utom sig sjelf, endast synes älska spegeln, sitt ridspö — och på sin
höjd sina stöflar,» sade hon leende. Varsnande den blick,
lagmanskan kastat på sin äldsta dotter, när hon uttalat den unga
mannens förhoppningar, fortfor hon: «men för att hålla oss vid
«grannarna,» tror jag fru Möllerstedt vara en omtänksam matmoder
i sitt hus, och en förnuftig mor för sina barn, ty om hon också äger
ringa politur, har hon dock en energie, en omdömesförmåga, som
frapperade mig. Hon sade med en naiv uppriktighet, att jag icke var
tillgjord, som de flesta förnäma hon sett, utan i umgänget liknade en
viss friherrinna Banér, med hvilken hon några gånger träffat
tillsamman, när hon som nygift varit rest med sin man till
Södermanland, der han hade slägtingar. «Ej med en halfdragen anda
gäckade denna fru, liksom alla de andra svenskarna, jag der
träffade, den stackars finskan, för sitt uttal,» sade hon, «och detta
var ingen förställning af den goda frun, utan ett bevis på förstånd
och hjertats godhet.» Ett omdöme som lika mycket hedrar fru
Möllerstedt som fru Banér, hvilken jag äfven har kännt och
högaktat.»