— Fria, amerikanska medborgare! Det skulle roa mig att veta,
hvarför vi ska sucka under republikanernas tunga ok! Vi behöfver’t
inte, säger jag. Den som säger, att vi behöfver det, är välkommen ut
på bakgårn om en kvart. — Kastar du det där ägget, Johnson, så
skjuter jag tvärt. — — Länge nog ha vi haft Smiles, den idioten, i
kongressen, det kan vara tid på att skicka dit en annan. Och ni ska
skicka mig. Jag är en ärlig — Johnson, stå inte och måtta, jag råder
dig det! — en ärlig demokrat, som inte stjäl och tar mutor som de
andra fähundarna. — Vore du inte skyldig mig tjugu dollars,
Johnson, så förbaska mig — — — Hva tror ni att Smiles har tjänt
sina pengar på? Stulit ungboskap, svarar ni förstås, och det är tusan
så rätt, men det är inte allt. Det är folkets pengar, medborgare — —
—.
Plask!
Johnson siktade väl, och det ruttna ägget träffade precis mellan
ögonen, insvepande Baylies anletsdrag i en doftande, gul slöja.
Valmännen jublade, och öfverstens språk var särdeles
omväxlande, när han torkade äggulan ur ögonen och gaf sig i väg
efter krögare Johnson, som erinrat sig, att han stämt möte med en
person i andra ändan af staden och skyndsamt gifvit sig af dit.
Republikanen, Smiles, klef ögonblickligen upp på tribunen för att
utnyttja motståndarens fall, men demokratiska föreningens
ordförande steg genast fram, öfverlämnade en kålrot och en spegel,
samt anmodade Smiles att jämföra och se, om han kunde skilja en
kålrot från ett kålhufvud.
Valmännens glädje var uppriktig och äkta, och man kan icke
påstå, att de sökte dölja den. Hvarje gång Smiles gjorde ett försök
att säga något, steg jublet allt högre, och när han till slut fann det
bäst att klifva ned från tribunen, lät det nästan som frälsningsarmén,
och taket lyftes märkbart.
Då smålog öfverste Mills, redaktör för Harristown Tribune, och gaf
ett tecken åt musiken, som genast åter stämde upp »Home, sweet
home», ehuru nu på en annan melodi. Musiken hade ett lugnande
inflytande, och när det blef tyst, steg Mills upp på tribunen, talade
och sade: