min va’ nå’ fylltratter, å kom dom sej te’ sta’n nå’n gång å hade nalta
i plånboka, fick dom int’ nån’ lefvanes ro, förr’n hä va’ oppsupe’. Å
hä’ dom int’ orkte me’ dänna, drog’ dom me’ sej hem. Iblan’ kunne
en int’ se annat än dom sku’ mått’ släpp’ te’ lifve’ på’ne. Ja’ menar
hvar gång dom sku’ ta’ sej öfver ån — helst de tian’, nål isa’ gick.
Flerfaldiga gånger sa’ ja’ väl åt en Pelle, att dom sku’ se sej för å int’
vräk’ i sej så myttje, nål ån rörde på sej — men de’ gussrise’ gaf sej
te’ å skratte’ å sa’ — att bara ideligen dom va’ redigt full’, så tog’
dom nog sej öfver hort hä bar eller brast — för se, vår Herre ä’ de
dårars förmyndar’ sa’n. — Värst blef hä me’ supninga’ de’ gångan,
dom for te’ sta’n me’ sågebrädran. — Se, på den tin’ var e int’ så
olycklitt tjockt me’ sågverka’ dänna, utan de’ virke böndran
kransågde hemm’ ve’ gåla’, fick dom bra betalt för nere hos
storhandelsmännan’. Vi blef rakt åf rålös bå’ Erik Mikaels-mor å ja’, å
vi såg nog att hä’ int’ kunne’ gå i längda, för dom såga’ å svettas’, å
så for dom te’ sta’n å sålde brädran’, men likväl hade dom bara
ideligen fyllan me’ sej hem. Å skojen den blef tunnare och tunnare.
Men hur vi räkna’ ut å språktes ve’ i föjse om kvällan’ — Erik Mikaels
mor å ja’ — så sa’ vi åt gubban’ nästgången hä’ sku’ bär åf för dom,
att vi hade så olycklitt myttje me’ beställning hos handelsman för
färgninga å väfninga å ett som anne’, att vi mått’ ta’ te’ sta’n — å så
kunne vi väl gå ut me’ å ta’ brädlassa’ me’ de’ samm’, så fick dom då
var’ i fre’ å såg’. —
Dom släppte sågdona, de armade spektaklan’, å tog’ te’ å klå’ sej i
hufve’ å se stinnögd’ ut. Men en Pelle, som då va’ den bätter åf dom,
å som ja’ veit grämde sej åt brädaffäran’ sa’ då te’ sist, att hä väl
fick bli så, å då mått’ den andren me’ säja likt — för skams skull.
Lass’ på dubbelstöttingan’ gjole vi själf, å tiditt på måran’ va’ vi i
väjen. På hä’ vise var e, som Erik Mikaels-mor å ja’ fick hanna om
brädkörninga, för se, nål vi kom hem å hade mängda åf pänninga’
te’ lämn’ gubban’ vår’, tog dom förstånne te’ fånga — så te säjanes
— å lät oss gå på me’ skjutsninga. Å hä gjole vi — å slet ondt gjole
vi me’, för iblan’ kunne’ne var’ så okristlitt kallt, att hä gnall i ett
gnällane unner medan’ från gåla’ å te stan’, å bå’ vi å hästan’ va’ så
drifvanes hvit åf rimme’, som sku’ vi ha’ lega i mjöl. Eller å’ kunne vi