— Ja, om du anser dig vara i stånd att tiga fem minuter i sträck
utan att allvarligare fara för lifvet uppstår, så skall jag tala om det
hela. I middags efter repetitionen på operan promenerade jag ett
slag i sta’n. Jag gick och drömde som vanligt, hvarken hörde eller
såg, förrän jag vid en gatukorsning höll på att bli förlossad från
denna jämmerdal af en motorkupé, som kom svängande om hörnet.
Uppriktigt sagt blef jag inte alls tilltalad af att på detta numera icke
ovanliga sätt placeras med ena foten i krematoriet, och ämnade just
i väl valda ordalag påpeka detta faktum för chauffören, när ett
förskräckt flickansikte stacks ut genom vagnsfönstret och med en
röst, klar och melodisk som en klockton, frågade om någon olycka
händt. Jag förklarade naturligtvis genast, att ingen fara var å färde,
fick en nick och en blick, och bort for auton, lämnande mig kvar på
gatan — kär. Ty, ser du, det var en flicka, hvars like inte ens mina
vackra bruna ögon någonsin skådat. Hår af guld — —
— Visst ja! Guldgula lockar, som fladdra för den smekande,
ljumma vårvinden. Djupa, blå ögon, som med fördel kunna
användas till att drunkna i, pärlhvita, synnerligen välgjorda löständer
etcetera. Den vanliga banala typen, som alla idioter förälska sig i.
Charley blef vild.
— Banal! Herre! Hennes lockar voro inte guldgula, de voro guld,
rent guld! Om du sett hur det skiftade och brann i solen, skulle du
inte tala så öfverlägset. Hennes ögon! Själfulla, drömmande,
violetta. Hennes mun! Finskuren, smal. Hennes panna! — —
— Alabasterhvit!
— Drag — —! röt Charley.
— Ja, men det brukas alltid så i romanerna, invände jag.
Det var strået, som knäckte kamelens rygg. Totalt förkrossad
sjönk Charley ned på en stol.
— Håna du! sade han, men om du sett henne, så hade det varit
likadant med dig, men bara betydligt mera hopplöst.