— Där är det! fortfor kvinnan med sin utsträckta hand. — Där är
fördärfvet! Icke i guldet, icke i pärlorna, icke i lismarne, icke i
lycksökarne, icke i komedianterne, icke i de fattiges hunger och de
rikes öfverdåd, ingenstädes därute i synliga och jordiska ting —
innanför är det, djupt, djupt i bottnen af en människosjäl, som ingen
ser, men som utflödar till allt. Där är det, där, i ormens gift, i
högmodet, i lustan, i det själfkära, egenvilliga, från Gud bortvända
hjärtat. Gån dit! Gån dit! Frågen henne hvem som där smyger i
nattens mörker, hvem som natt och dag hviskar i hennes öra: det
finns ingen Gud, det finns ingen frälsare, det finns endast människor,
som föddes i går och dö i morgon! Han ljuger, hon lyssnar; han
bedrager, hon tror. Nästa gång säger han till henne: nej, det finns
här i Sveriges rike endast en människa som har rätt att lefva, och
det är du. Tänk icke på alla de andra, de äro födda för din skull,
hvarför skulle du icke utsuga dem? De äro din fotapall, hvarför skulle
du icke trampa på dem? Ja, så säger han. Veten I hvem han är? Det
var han, som talade i lustgården till de första människorna och sade
till dem: här är kunskapens träd; I skolen vara som Gud! Men han
har en klufven tunga, han säger icke nu, som han engång sade på
berget: fall ned och tillbed mig, så skall jag gifva dig hela världen!
Si, nu säger han: om du tjenar mitt rike, skall jag tillbedja dig! Hvad
vill du att jag skall gifva dig? Här äro lustarna: välj! Här är världens
tillbedjan: lyss! Vill du något mer? Vill du hafva äran? Tag henne!
Makten? Är du ej enväldig? Friheten? Äro ej alla ofria, utom du?
Guld? Ös ut, ös ut, hvarför spara? Är det något mer? Begär du
hämnd på dem som klandra och oroa dig? Befall öfver pinbänk,
stegel och hjul! Är det mer? Vill du vara en man? Jag kan ej omgöra
skapelsen, men jag kan fördärfva henne. Afsäg dig kärleken, låt
hatet dia en jungfrus spenar! Prisa enviget, göd förtrycket; jag skall
förvandla ditt kvinnohjärta. Begär du ännu något? Vill du förakta ditt
land? Gör det, vänd ryggen åt alla dina pligter! Dåraktiga, du bevarar
ännu ett arf af din fader, min fiende. Kasta det från dig, förneka
honom, förneka allt som hittills varit en kvinnas prydnad, en dotters
hörsamhet, en drottnings ära, och jag skall förkläda dig till dygdens
gudinna; ingen, icke ens du själf, skall mera igenkänna dig ...