Pekka Pirrtiainen var, såsom förut blifvit nämdt, mycket hatad af
befolkningen, icke blott i Siikajoki, utan äfven i närgränsande
socknar, och det för sin ryssvänlighets skull. Och det var naturligt,
att i denna tid, då hvarje redlig finne med gladt sinne offrade lif och
blod för fädernejordens befrielse, ett förräderi, sådant som
Pirrtiainens, icke skulle förblifva ostraffadt.
"Till Pirrtis!" ropade gamle Ollola och svängde musköten öfver sitt
hufvud.
"Till Pirrtis, till Pirrtis", skränade soldater och bönder om
hvarandra. "Död åt förrädaren!"
Det fanns en, som icke tog del i skränet, men som ovilkorligen
rycktes med strömmen. Det var Rietu. Dyster och fåordig, följde han
motvilligt bönderna; han tänkte på Elli. Ack, hur gerna skulle han
icke velat träffa henne, ty nu, då faran var öfverhängande, kände
han sig manad att bistå den skyldige, och det ehuru han var en
förrädare. Rietu tänkte icke på något annat, än att det var Ellis far,
som hotades af olyckan, och att afvända denna skulle nu blifva hans
förnämsta omsorg. Men på hvad sätt skulle det gå till? Jo, endast
genom att vinna tid; ty Rietu insåg nog, att bland de församlade det
allt skulle finnas någon, som skulle underrätta Pekka om den fara,
som sväfvade öfver hans hufvud. Han sade för den skull med en
stämma, som tydligt hördes af alla:
"Låt oss vänta en stund, kanske…"
Han fick ej tala till punkt, ty en grof stämma inföll:
"Jaså, Rietu vill uppehålla oss, på det att förrädaren må kunna
varnas.