och det blev otäckt väntanstyst i stugan, blott grytan puttrade och
klockan knäppte.Han tummade sin mössa tio varv,så lät han äntligt
munnen opp och sade: »Jag kommer bara för att säga det,att fastän
dräng, så är jag rätt behållen. Utsockne far min är, men väl beställd,
ehuru det blev trångt på gubbens hemman. Törhända har jag snarligt
jord att vänta. Så det är bara det jag vill ha sagt.» —Då vände
moran sig, hon tuggade ett skratt itu, så kom det honungslent: »Om
det är Klara som du siktar efter,så är det lite sent, min kära dräng.Åt
Spangar är hon allaredan lovad,och ringarna är tingade från stan.»
Då reste han sig, spottade och gick. —
Nej, rätt stod ej hos människor att få!Han tyckte att de mötande
på vägenförsmädligt tisslade och vände sig:där går den stackarn,
han som miste flickan, månntro han skall till sjöss att svalka svedan
på Kopparholmen?… Akta sig för bocken… Han drev och drev, som
letade han något, och hjärtat sprang, som var det eftersatt, men
svångt och svindligt var det i hans huvud. Igenom långa rågar drev
han nedoch märkte icke, hur han rev i axen. Nu stod han ju vid sjön.
På farstutrappansatt gubben Filus, plirade och rökte,en ruggig råtta,
krupen ut i solen. Han grymtade goddag, och Markus gickoch satte
sig på trappan vid den gamle. Han sade: »Du som är så mäkta
gammal, kan du ge råd, du vet väl hur det ärbeställt med mig, sen
Spangar tog min flicka?» »Jojo, det vet man», svarte gubben buttert,
»att mört har galla likaväl som haj.» Han teg och plockade en stund
på snuggan med nävarna, försilvrade av fjäll liksom två
rimfrostströdda svarta kokor.Så spottade han ut en brungul sås,
som då en murkla spricker upp och tömmer en giftig saft på backen,
och han sade: »Nu skall du fanimej få höra råd. När jag var ute här i
förra veckan och vittjade vid Simonsgrund, du vet, då hade jag
förbannemej på kroken en gädda, sån jag aldrig skådat förr.Hon