"Men ska' inte ni, mäster Wolf, också följa med?" sporde Joseph
von
Bierich.
"Nej, jag stannar hemma och hoppas, att den svenske konungen
nog skall komma till vår räddning nu liksom för ett år sedan."
"Men, han är ju i södra delen af landet", inföll löjtnanten.
"Sant, herre, men ett bud, som i förgår kom från Nürnberg,
berättade annorlunda. Mäster Degel, guldsmeden vid stora torget,
har nemligen en son, som arbetat i den nämnde staden, och det är
han, som berättat, att den svenske konungen skyndar hit uppåt. Då
blir det bra. Har Tilly fått stryk vid Breitenfeld, ja, ja, förlåt mig,
löjtnant, så kan också Wallenstein få detsamma vid Lützen. Se så,
skynda er nu, jag hör att det kommer folk borta på gatan."
Den gata, vid hvilken mäster Wolf bodde, var både krokig och
smal. Den gamle pistolsmedens bostad och verkstad lågo just i
sjelfva krökningen.
I samma ögonblick som mäster Wolf stängde bakporten efter de
båda flyktingarne, bultade det på främre porten. När pistolsmeden
förstulet tittade ut genom en glugg öfver porten såg han till sin stora
häpnad, att det var kejserlige soldater, som stod nedanför. Men ännu
mera häpen blef han, då han igenkände Franz Gründler bland dem.
"Det är han, som förrådt Annchen och löjtnanten", tänkte
pistolsmeden. "Jo, du är mig just en skön fogel du. Önskar att du
vore hängd i närmaste träd."
"Öppna genast!" skrek den österrikiske befälhafvaren.