World views metageographies of modernist fiction 1st Edition Hegglund

Visit https://ebookultra.com to download the full version and
explore more ebooks
World views metageographies of modernist fiction
1st Edition Hegglund
_____ Click the link below to download _____
https://ebookultra.com/download/world-views-
metageographies-of-modernist-fiction-1st-edition-
hegglund/
Explore and download more ebooks at ebookultra.com

Here are some suggested products you might be interested in.
Click the link to download
Screening Gender on Children s Television The Views of
Producers Around the World 1st Edition Dafna Lemish
https://ebookultra.com/download/screening-gender-on-children-s-
television-the-views-of-producers-around-the-world-1st-edition-dafna-
lemish/
Masters of Science Fiction and Fantasy Art A Collection of
the Most Inspiring Science Fiction Fantasy and Gaming
Illustrators in the World Karen Haber
https://ebookultra.com/download/masters-of-science-fiction-and-
fantasy-art-a-collection-of-the-most-inspiring-science-fiction-
fantasy-and-gaming-illustrators-in-the-world-karen-haber/
The Liverpool Companion to World Science Fiction Film 1st
Edition Sonja Fritzsche (Editor)
https://ebookultra.com/download/the-liverpool-companion-to-world-
science-fiction-film-1st-edition-sonja-fritzsche-editor/
Reading Modernist Poetry 1st Edition Michael H. Whitworth
https://ebookultra.com/download/reading-modernist-poetry-1st-edition-
michael-h-whitworth/

Views of Rome A Greek Reader Adam Serfass (Editor)
https://ebookultra.com/download/views-of-rome-a-greek-reader-adam-
serfass-editor/
Plato s Ghost The Modernist Transformation of Mathematics
Jeremy Gray
https://ebookultra.com/download/plato-s-ghost-the-modernist-
transformation-of-mathematics-jeremy-gray/
World Weavers Globalization Science Fiction and The
Cybernetic Revolution Wong Kin Yuen
https://ebookultra.com/download/world-weavers-globalization-science-
fiction-and-the-cybernetic-revolution-wong-kin-yuen/
Justification Five Views 1st Edition James K. Beilby
https://ebookultra.com/download/justification-five-views-1st-edition-
james-k-beilby/
Twelve Views from the Distance 1st Edition Mutsuo
Takahashi
https://ebookultra.com/download/twelve-views-from-the-distance-1st-
edition-mutsuo-takahashi/

World views metageographies of modernist fiction 1st
Edition Hegglund Digital Instant Download
Author(s): Hegglund, Jon
ISBN(s): 9780199796106, 0199796106
Edition: 1
File Details: PDF, 1.33 MB
Year: 2012
Language: english

World Views

Modernist Literature and Culture
Kevin J. H. Dettmar & Mark Wollaeger, Series Editors
Consuming Traditions
Elizabeth Outka
Machine-Age Comedy
Michael North
Th e Art of Scandal
Sean Latham
Th e Hypothetical Mandarin
Eric Hayot
Nations of Nothing but Poetry
Matthew Hart
Modernism and Copyright
Paul K. Saint-Amour
Accented America
Joshua L. Miller
Criminal Ingenuity
Ellen Levy
Modernism’s Mythic Pose
Carrie J. Preston
Unseasonable Youth
Jed Esty
Pragmatic Modernism
Lisi Schoenbach
World Views
Jon Hegglund
Americanizing Britain
Genevieve Abravanel

World Views
Metageographies of Modernist
Fiction
Jon Hegglund
1

3
Oxford University Press, Inc., publishes works that further Oxford University’s
objective of excellence in research, scholarship, and education.
Oxford New York
Auckland Cape Town Dar es Salaam Hong Kong Karachi
Kuala Lumpur Madrid Melbourne Mexico City Nairobi
New Delhi Shanghai Taipei Toronto
With offi ces in
Argentina Austria Brazil Chile Czech Republic France Greece
Guatemala Hungary Italy Japan Poland Portugal Singapore
South Korea Switzerland Th ailand Turkey Ukraine Vietnam
Copyright © 2012 by Oxford University Press, Inc.
Published by Oxford University Press, Inc.
198 Madison Avenue, New York, New York 10016
www.oup.com
Oxford is a registered trademark of Oxford University Press
All rights reserved. No part of this publication may be reproduced,
stored in a retrieval system, or transmitted, in any form or by any means,
electronic, mechanical, photocopying, recording, or otherwise,
without the prior permission of Oxford University Press.
Library of Congress Cataloging-in-Publication Data
Hegglund, Jon.
World views : metageographies of modernist fi ction / Jon Hegglund.
p. cm.—(Modernist literature & culture)
Includes bibliographical references and index.
ISBN 978-0-19-979610-6 (cloth : alk. paper)
1. English fi ction—20th century—History and criticism. 2. Modernism
(Literature)—English speaking countries. 3. Space in literature.
4. Geopolitics in literature. 5. Geographical perception in literature.
6. Postcolonialism in literature. 7. Cartography in literature.
8. Geography and literature. 9. Geocriticism. I. Title.
II. Title: Metageographies of modernist fi ction.
PR888.M63H44 2011
823’.9109112—dc23
2011018801
9 8 7 6 5 4 3 2 1
Printed in the United States of America
on acid-free paper

Dedicated to Arline Williams
Mother and friend
1944–2010

This page intentionally left blank

Contents
Acknowledgments ix
Series Editors’ Foreword xiii
List of Abbreviations xvii
Introduction:
Th e Modernist Novel as Metageography 1
1. Continent: Modernism, Geographical Determinism, and the Image of Africa 31
2. Region: Geddes, Forster, and the Situated Eye 55
3. Internal Colony: Th e Spectral Cartographies of Ulysses 83
4. Island: Rhys, Kincaid, and the Myth of Insular Sovereignty 110
5. Boundary: Nehru, Ghosh, and the Enchantment of Lines 137
Notes 164
Bibliography 178
Index 187
vii

This page intentionally left blank

Acknowledgments
In writing a book that makes so much of maps, it’s been surprisingly easy to get
lost. I’ve incurred an enormous debt to the many people who kindly gave me direc-
tions, rode shotgun, encouraged me to drive safely, fi lled me up with gas and food,
or simply made losing my way that much more enjoyable. What a long, strange
trip it’s been.
Th e intellectual compass that guided this project was set during my gradu-
ate education at the University of California, Santa Barbara, where the following
teachers, colleagues, and friends taught me much more than I realized at the time:
Maurizia Boscagli, Enda Duff y, and Porter Abbott composed a dissertation com-
mittee that was equal parts challenging and encouraging. I give credit to them for
helping me see literature in all of its complexity, nuance, and interconnectedness
with the world. I was also lucky to have incredibly smart and supportive gradu-
ate colleagues as well. Special gratitude goes to Rachel Adams, Parker Douglas,
Tim Wager, Jon Connolly, Madelyn Detloff , Jeanne Scheper, Kathy Lavezzo, Amy
Rabbino, Simon Hunt, Jennifer Hellwarth, Patricia Ingham, and Robert Hamm.
I owe considerable thanks to the late Richard Helgerson, who was more infl u-
ential than he ever knew, both for introducing me to studies in critical cartogra-
phy and more generally by serving as a model for humility, kindness, and clear
thinking. For providing me with many years of close friendship and good advice,
Roze Hentschell deserves the absolute highest degree of appreciation. At Central
Connecticut State University, my fi rst stopping point aft er graduate school, my
dissertation was slowly transformed (out of all recognition) into the beginnings
of this book. Warm thanks go to those who helped make my relatively brief time
in New England pleasant and productive, especially Loft us Jestin, Stuart Barnett,
ix

x ACKNOWLEDGMENTS
Gil Gigliotti, and Jill Weinberger. Eventually, I followed interstates, highways, and
two-lane country roads to the far northwestern corner of the country, where my
colleagues at Washington State University have been supportive in more ways
than I can count. Among them, Debbie Lee, Peter Chilson, Alex Hammond, Will
Hamlin, Michael Hanly, Carol Siegel, Leonard Orr, Pavithra Narayanan, and Lisa
Guerrero deserve special thanks. In Phil Gruen, I found a kindred spirit who
has inspired conversations that move quickly from Baudrillard to baseball, from
Heidegger to hoops (all with a positively Joycean sense of wordplay). At WSU,
support from a Lewis E. and Stella G. Buchanan Scholarship was immensely help-
ful in securing time and resources to fi nish the fi rst draft of the book. George
Kennedy deserves a special category of gratitude all his own: he has been a model
of patience, support, advocacy, and friendship: he is everything a department chair
should be and more.
While the inland Northwest has proven a congenial environment for think-
ing and writing, much of the work here has benefi ted from my getting out into
the wider world. Many aspects of the book were helped immeasurably by two
trips to Chicago, where I was able to work at the Smith Center for the History
of Cartography at the Newberry Library: fi rst in 2001 for the NEH Institute on
“Popular Cartography and Society,” and again in 2006, supported by a Newberry
Short-Term Fellowship in the History of Cartography. Jim Akerman has been
a most gracious host and mentor for each of these visits. Th e formation of the
Modernist Studies Association and its annual conference could not have been
better timed for the development and completion of this project, from which
many sections made their public debut on MSA panels and in MSA seminars. I
want to thank those who have provided helpful feedback and great conversation,
especially Tom Sheehan, Jim Housefi eld, Jennifer Nesbitt, Kerry Johnson, Lois
Cucullu, Andrew Th acker, and Peter Brooker. Eve Sorum, above all, has proven
to be a remarkably adept co-organizer of panels, an always-helpful interlocutor,
and—best of all—a good friend.
An early version of chapter 1 was published as “Modernism, Africa, and the
Myth of Continents,” in Geographies of Modernism: Literatures, Cultures, Spaces
(Routledge). An early version of chapter 3 was published as “Ulysses and the
Rhetoric of Cartography,” in Twentieth-Century Literature. My thanks to the
publishers for generously allowing reproduction of this work in the present
volume.
Since Oxford’s Modernist Literature and Culture series was inaugurated, I
always hoped that World Views would fi nd a place within its already-impressive
list of titles. Th anks to series editors Mark Wollaeger and Kevin Dettmar for

ACKNOWLEDGMENTS xi
demonstrating ample patience with and commitment to this project, believing
(even more than I did, at times) that the book was a good fi t for the series. To the
three anonymous readers who read a revised draft of the manuscript, your words
were just what I needed: honest, precise, and encouraging. To the one reader who
reviewed an early and later draft of the manuscript—you’ve gone well beyond the
call of duty. Make yourself known at a future MSA conference, and drinks are on
me. Finally, Brendan O’Neill and Molly Morrison provided invaluable editorial
guidance over the last leg of the journey.
My family has always given me love and support without condition or
reservation—they have always kept me grounded and oriented, even when I threat-
ened to wander off the edge of the map. Kristie and Tod Nicosia, Karen and David
Toste, Michael Hegglund, Richard and Leslie Robertson, Jim and Bev Mowrer, and
Charles Williams never let me forget where I’m from while always appreciating
how far I’ve gone. Th e deepest, warmest thanks go to my mother, Arline Williams.
Her contemplative mind, generous spirit, and selfl ess love have made every word
possible. Th is book is dedicated to her memory.
Finally, the largest share of appreciation goes to the only other person who lived
every day with this book for several years: the lovely, imaginative, talented, and
kind Emily Mowrer, who reminds me every day that, while viewing the world is
nice, living in it is so much better.

This page intentionally left blank

Series Editors’ Foreword
Despite growing attention to multiple temporalities and the heterogeneity of time,
the reigning injunction in modernist studies is probably still “Always spatialize!”
But given the insistence on (and of) the spatial turn, it is surprising that no one
before Jon Hegglund has thought to bring together literary criticism and what
was known as the new geography. In World Views Hegglund tells the story of the
simultaneous emergence of literary modernism in the late nineteenth century and
the articulation of geography as a distinct discipline, and he does so from a per-
spective informed by the latest thinking in critical geography. Far from the mythic
conception of spatial form fi rst theorized by Joseph Frank, Hegglund understands
modernist fi ction’s experimental engagements with space as eff orts to imagine
alternatives to a new world order—call it territorial nationalism—that over the
twentieth century increasingly became “naturalized as timeless, incontrovertible
fact.” Novels, in this reading, operate as ironic maps, maps, that is, that chart
their distance from the abstract, totalizing vision of the world as a jigsaw puzzle
of nation-states even as they acknowledge the enduring material and imagina-
tive reality of the seemingly arbitrary geopolitical divisions that fragment the
globe. What modernist novelists do diff erently than realists is draw on the factic-
ity of maps to anchor texts in geopolitical reality while at the same time using the
resources of fi ction to question the ways in which maps represent such “reality”
within a naturalized order and hierarchy
World Views thus intervenes in recent conversations about global mod-
ernisms, cosmopolitanism, and transnationality as well as in longer standing
discussions of the genealogy of modernist form. Irony and defamiliarization,
long understood as key tropes in modernism, are here rescued from premature
xiii

xiv SERIES EDITORS’ FOREWORD
consignment to the dustbin of formalism: the concept of “metageography” sig-
naled in Hegglund’s subtitle can be considered a kind of ironic geography, a
way of “writing the earth” (to highlight the etymology of “geography”) that
defamiliarizes received modes of conceiving of the spaces in which narratives
take place. In essence, beginning in the late nineteenth century, narrative mod-
ernism and the new discipline of geography came to occupy common ground
in their shared efforts to mediate between a kind of literalized cosmopolitan
view from nowhere—an abstract vision of the world as composed entirely
of sovereign, formally equivalent nation-states—and a more particularized
understanding of cartographic data as necessarily implicated in encompassing
narratives of national and cultural identity. Put more boldly, Hegglund under-
stands the modernist novel as emerging from a dialectical tension between
two codes of realism, one grounded in cartography, the other in narrative:
“the tension between a realist mode of narration and a more abstract, geo-
graphical representation,” he argues, “constitutes a main feature of what are
now commonly referred to as global modernisms.” Leopold Bloom and Ste-
phen Dedalus may walk through a 1904 Dublin that could be reconstructed, in
Joyce’s fantasy, from the pages of Ulysses, but that fictional space, which at one
memorable moment disappears into the numerical coordinates of longitude
and latitude, derives as well from the imperial epistemology instantiated in
Britain’s Ordnance Survey of Ireland.
Th e key term in most critical attempts to mediate between global geography
and literary modernism has been empire. Fredric Jameson’s seminal essay “Mod-
ernism and Imperialism” (1990) is exemplary in this respect. As Hegglund acutely
points out, however, such approaches typically understand modernist texts as
responses to a pre-existing geopolitical paradigm, even though “the conceptual
framework of a nation-based world-system, far from being a determining context
for cultures of modernism, in fact emerged within the same cultural matrices as
literary modernism.” From this perspective, modernism and political globaliza-
tion come into focus as related events in a history of spatiality that play out “the
same spatial drama: the interplay between totalizing universality and fragmented
particularity.” Acknowledging the richness of the discussions that make his own
contribution possible, Hegglund reframes debates about space and the novel “by
reading literature as geography by other means, and, conversely, by reading vari-
ous geographical writings and productions as themselves dependent upon ‘liter-
ary’ qualities such as form, symbol, and dense textuality.”

SERIES EDITORS’ FOREWORD xv
So what kinds of alternatives to the nation-state as universal form are posed
by geographic modernism? Th e continent (Joseph Conrad and Graham Greene),
the region (Patrick Geddes and E. M. Forster), the internal colony (the Ireland of
Ulysses), the island (Jean Rhys and Jamaica Kincaid), and the boundary (Jawaharla
Nehru and Amitav Ghosh). Hegglund’s modernist archive is thus both familiar
and fresh. Conrad regularly fi gures in treatments of the novel and empire, but
not Graham Greene; Rhys has become relatively familiar in this context owing to
various recent eff orts to think modernism and postcoloniality together as part of
an evolving global system, Kincaid less so; Joyce, of course, but Nehru and Ghosh?
Forster certainly, but Geddes, the Scottish polymath and pioneer in urban plan-
ning, suggests the broad array of fresh fi gures in Hegglund’s cultural history, from
King Ibrahim Njoya of Bamun, whose map of his kingdom (now part of contempo-
rary Cameroon) articulates indigenous concepts of community and space without
erasing the imprint of imperial cultures of possession, to the altogether astonishing
Halford Mackinder (1861-1947), who fi rst bridged the gulf between physical and
political geography (and thereby between natural science and humanistic study)
by redefi ning the “writing of the earth” as “a translatable discourse rising above
academic specialization to take a synthetic, global view of culture.”
Indeed, Mackinder exemplifi es the confl uence between narrative and cartog-
raphy in the new geography, writing recognizably in 1887 in the elegiac tones of
late imperial romance: “Th e polar regions are the only large blanks on our map.”
Far from gloomy about the impending end of the age of exploration, however,
Mackinder in eff ect asked, what now is Geography? Th e entwined, mutually illu-
minating answers proff ered by geographers and novelists alike provide the subject
matter of World Views, a provocative and timely contribution to the interdisciplin-
ary study of modernism.
—Mark Wollaeger and Kevin J. H. Dettmar

This page intentionally left blank

List of Abbreviations
CE Geddes, Patrick. Cities in Evolution: An Introduction to the
Town Planning Movement and to the Study of Civics. 1915. With
an introduction by Percy Johnson-Marshall. New York: How-
ard Fertig, 1968.
CP Geddes, Patrick, and Victor Branford. Th e Coming Polity: A
Study in Reconstruction. London: Williams and Norgate, 1917.
HD Conrad, Joseph. Heart of Darkness . 1902. Edited and with an
introduction by Owen Knowles. New York: Penguin, 2007.
HE Forster, E. M. Howards End . 1910. New York: Vintage, 1989.
JWM Greene, Graham. Journeys without Maps. 1936. New York: Pen-
guin, 1978.
SL Ghosh, Amitav. Th e Shadow Lines. Oxford: Oxford University
Press, 1988.
SP Kincaid, Jamaica. A Small Place. New York: Farrar, Straus, and
Giroux, 1988.
U Joyce, James. Ulysses: Th e Corrected Text. Edited by Hans Walter
Gabler with Wolfh ard Steppe and Claus Melchior. 1922. New
York: Vintage, 1986.
WSS Rhys, Jean. Wide Sargasso Sea: A Norton Critical Edition. Edited
by Judith L. Raiskin. 1966. New York: Norton, 1999.
xvii

This page intentionally left blank

World Views

This page intentionally left blank

1
Introduction
Th e Modernist Novel as Metageography
One inmate had got so badly caught up in this India-Pakistan-Pakistan-India rigmarole
that one day, while sweeping the fl oor, he dropped everything, climbed the nearest tree and
installed himself on a branch, from which vantage point he spoke for two hours on the delicate
problem of India and Pakistan. Th e guards asked him to get down; instead he went a branch
higher, and when threatened with punishment, declared: “I wish to live neither in India nor in
Pakistan. I wish to live in this tree.”
—Sadaat Hassan Manto, “Toba Tek Singh”
Realism at the Boundary
Sadaat Hassan Manto’s short story “Toba Tek Singh,” published in 1955, is one of
the more widely known and anthologized fi ctional works addressing the 1947 par-
tition of India and Pakistan. Th e story tells of a Sikh inmate named Bishan Singh
in a lunatic asylum in Lahore, unsure whether his hometown, Toba Tek Singh, has
been placed into India or Pakistan as a consequence of partition. Bishan Singh (also
referred to by his fellow inmates as Toba Tek Singh) is packed onto a bus as part of
a swap of asylum dwellers between the two new nations. As the inmates are being
exchanged at the border, Bishan/Toba Tek escapes the bus and runs to the no-man’s
land between the two countries, where he refuses to move and eventually collapses
and dies. My epigraph, about another of Manto’s asylum inmates, comments iron-
ically on the legitimacy of partition as a means for creating new nation-states: if
nations are artifi cial, arbitrary constructions that arise from a surveyor’s pen rather

2 WORLD VIEWS
than an organic cultural bond, then why choose to live in them? Why fetishize a
geographical entity that seems to cause only violence and strife? Why not live in a
tree instead? Manto’s “insane” inmate directs us to a more profound truth about the
complex twentieth-century relationships among geography, politics, and identity:
that the very formation of individual subjectivity occurs within a geographical con-
struct that both precedes and circumscribes this subjecthood. Ironic laughter is the
response of a reader who understands that the cartographic abstractions that give
legal existence to territorial nation-states are arbitrary, but, at the same time, knows
that we are almost universally claimed by these same nation-states whether we wish
it or not. As Benedict Anderson has asserted, nationality is a sociocultural “formal
universal” shared by virtually every inhabitant of the globe. “In the modern world,”
Anderson writes, “everyone can, should, will ‘have’ a nationality, as he or she ‘has’ a
gender.”
1
Th at Manto can only challenge Anderson’s claim from a madman’s point
of view suggests how deeply naturalized the idea of nationality had become by the
middle of the twentieth century; it was a primary ontological condition from which
no human subject could escape. One could conceivably live in a tree, just as one
could live in a mansion, apartment block, or thatched hut, but in a much deeper
and more permanent sense, one’s life is only legally and “offi cially” claimed by one
place: a sovereign, territorial nation-state. Th e irony that Manto exposes, therefore, is
hardly liberating: the imagination that would fi nd other possibilities, other concep-
tual frameworks in which to posit “life,” is marginalized within the narrative as the
raving of a lunatic who will eventually be forced to live not in a tree, but in a nation.
In its absurdist treatment of national boundaries and its intentional ambiguity
between place and character, “Toba Tek Singh” represents a kind of twentieth-
century fi ction that no longer assumes that fi ctional worlds are anchored by stable,
real-world geographies. By no means, however, is it unique. World Views exam-
ines many fi ctional examples—primarily from authors located within the cultural
matrix of the British Empire—that cease to trust in the framework of geographi-
cal space as a fi rm ground for narrative worlds. Th is skepticism about geography
manifests itself through an increased attention to the language and discourse of
geography within literary narratives. World Views connects these internal textual
moments of geographical reference to larger transformations in twentieth-century
global geography. Specifi cally, I argue that such fi ctions can be read against the
emergence of territorial nationality as the normative condition of political sover-
eignty in the world. As the nineteenth century turned into the twentieth, nation-
states increasingly derived their primary identity from a cartographic existence
that emphasized territories, boundaries, and geopolitical positions with respect to
other nations. With the condition of territorial nationhood becoming more or less

INTRODUCTION 3
universal, fi ction draws attention to the arbitrary, constructed existence of nations
that, in the words of Eric Hobsbawm, have forged a collective cultural identity
through the “invention of tradition.”
2
Th is tension between organic, internal nar-
ratives of “traditional” nationality and the invention of nation-states through the
discourses of geography and cartography becomes manifest in fi ction as a struc-
tural tension between the conventions of classical narrative realism and a more
abstract, spatial self-consciousness. Th is narrative instability yields stylistic and
formal elements that comprise many features of literary modernism.
Following the expansion of modernist studies to global horizons, World Views
understands modernism in more diverse geographical and historical contexts
than Euro-American metropolitan literary works from the fi rst half of the twen-
tieth century. Manto’s story off ers an instructive example here. While “Toba Tek
Singh” has frequently been classifi ed within the specifi c subgenre of partition lit-
erature, it (and the work of Manto more broadly) tends to slip between the cracks
of twentieth-century literary histories and geographies. Written in the Urdu lan-
guage, while Manto was living in newly established Pakistan, the story frequently
escapes the purview of postcolonial literature scholars, who tend to focus on
works written and published in English. With the bulk of his work dating from the
1940s and 1950s, Manto also falls into a liminal literary-historical zone between
high modernism, on the one hand, and postcolonial or postmodernist literature,
on the other. Finally, the fabular, allegorical style of the story itself seems to fi t
neither with the structural and linguistic experimentation of high modernism nor
with the social realism of early postcolonial fi ction.
3
By reorienting the concerns of
writers such as Manto within an explicitly geographical frame, World Views con-
structs a genealogy of twentieth-century fi ction in which a short story like “Toba
Tek Singh” has a central place.
Manto’s fi ction exemplifi es a specifi c mode of modernism, not as an evolution
beyond narrative realism, but rather as one in which two competing codes of real-
ist space are at work: one narrative and one geographical. Narrative realism dic-
tates that the world is a knowable, representable place predicated upon a stable
social order and clear character motivations. Th e geography of this realist world
is oft en made to seem a timeless, natural, stable backdrop to meaningful human
action. Space is largely important as “setting,” a conceptual stage upon which nar-
ratives can coherently be played out. By the turn of the nineteenth century, how-
ever, another code of realism was beginning to upset the fi xed order posited by the
realist novel. Th rough the latter part of the nineteenth century and into the twen-
tieth, following the territorial carving of African colonies at the Berlin conference
of 1885–1886, the rise of geopolitics as a new geographical “science” and the fi xing

4 WORLD VIEWS
of modern European state boundaries with the 1919 Treaty of Versailles, metro-
politan cultures become more saturated with the awareness of an emergent carto-
graphic realism: a “real world” determined not by the thick description and shared
knowledge of place, but by the increasingly formal abstractions of geographical
space, most visibly through the widespread production and consumption of maps.
In atlases, school textbooks, newspapers, advertisements, travel narratives, and
other cultural forms, maps were widely invoked as objective indices of the world.
Th is map-based realism becomes allied with notions of territorial sovereignty, as
strictly demarcated boundaries establish the precise, mathematically calculated
space of governance for sovereign nation-states. “Toba Tek Singh” shows these two
ideas of realism in tension: we begin the story with the assumption that we will
follow the narrative of characters within a recognizable historical and geographi-
cal setting—1947 India and Pakistan—but ultimately Manto’s use of the boundary
line as a narrative agent forces us to see his characters as mere vehicles of another,
cartographically determined reality. Th e imposition of partition, in this instance,
forecloses the possibility of realistic characters to “live” in a stable, coherent world.
Th e facts of geography cancel out the verisimilitude of fi ction, and the imposed
boundary of the nation-state becomes a limit to the possibility of a classical narra-
tive realism. “Setting” is usurped, in the last instance, by spatiality.
World Views examines the ways in which many twentieth-century writers
from Britain and its former colonies incorporate this other, geographically self-
conscious realism into their fi ctional worlds. Put another way, this book looks at
what happens to fi ction when geography ceases to denote a naturalized place, a
world accepted as given, and instead becomes territory, an abstract, reifi ed thing
that entails surveying, mapping, and precise demarcation: an explicit production
of space, to use Henri Lefebvre’s term. Th is changing relationship between fi c-
tional and geographic space dovetails with three signifi cant cultural movements
that were well underway by the early twentieth century. Th e fi rst is the emergence
of the bounded, territorial nation-state as the normative, equivalent form of politi-
cal sovereignty and self-determination in a larger global sphere. As many cultural
commentators noted around the turn of the nineteenth century, the world had
become closed to signifi cant exploration, and terrestrial space was increasingly
seen as fi nite and subject to national and imperial competition. Th e second is the
late-nineteenth-century reinvention of geography as an academic discipline that
aimed to synthesize nature and culture in a common spatial fi eld, an enterprise led
by fi gures such as Paul Vidal de la Blache in France, Friedrich Ratzel in Germany,
and Halford Mackinder in Great Britain. In particular, the “New Geography” of
Mackinder and his followers presented a world in which the relative cultural

INTRODUCTION 5
development of diff erent ethnic and racial groups was intimately connected to the
natural environment. Th e third cultural movement that coincided with the rein-
vention of fi ctional space was the wider development of modernism in literature
and the arts. As Stephen Kern has argued in Th e Culture of Time and Space, one of
modernism’s signal achievements was the increasing reliance on “positive negative
space,” a trope that suggested—through analytical cubism, Imagist poetry, Futurist
sculpture, and many other artistic and literary forms—the materiality and central-
ity of space as a positive, substantive entity rather than an empty void.
4
Th e fi c-
tion examined in this study can be located at points of convergence between these
three cultural fi elds: the emergence of territorial nationalism, the development of
a synthetic geographical discipline, and the dissemination of cultural modernism.
Placing twentieth-century Anglophone fi ction in these contexts yields a genealogy
of modernism that extends both its historical scope and its disciplinary frame.
World Views examines literary representations of spatial form in literature within
the contexts of the emerging disciplines of geography, geopolitics, and interna-
tional relations, positing that modernism’s experimental engagements with space
intended to—if at times obliquely—imagine alternatives to a new world order that
was, over the course of the twentieth century, becoming naturalized as timeless,
incontrovertible fact.
As my title suggests, World Views is intended to contribute to the robust criti-
cal conversations about transnational, or “global,” modernisms. Certainly, the
opening up of modernist literature and culture to locations, movements, and
networks that stretch far beyond the Euro-American metropolitan axis has been
a welcome development in the fi eld. Perhaps because of its affi nities and ongo-
ing conversations with postcolonial studies, the study of global modernisms has
tended to privilege geographical and cultural particularity over a more systemic,
totalizing view. Susan Stanford Friedman, for example, calls on modernist studies
to consider “the possibility for polycentric modernities and modernisms at diff er-
ent points of time and in diff erent locations.”
5
In the introduction to their collec-
tion, Geomodernisms, Laura Doyle and Laura Winkiel similarly advocate a critical
approach that “reveals diverse modernisms formed against and through each other,
proximate or distant, and constituted by their locations in the world.”
6
Arguably,
no development in the previous generation of modernist studies has been more
infl uential than its encounter with postcolonial theory and criticism, a method-
ological shift that has exposed a previously insular Euro-American tradition to
diverse and disjunctive geographies. In this laudable desire to open up modernism
to transnational approaches, however, critics of modernism have at times idealized
the “trans-” without fully considering the implications of the “national.” Without

6 WORLD VIEWS
discounting the importance of geographical and historical specifi city, I hope to
complement the attention to the particularity of global modernist studies by look-
ing at the “world” into which these locations, routes, and networks are inscribed.
Even as early twentieth-century culture was becoming more mobile, the world
system through which such cultural artifacts moved was coalescing into a totaliz-
ing conceptual structure. Th roughout most of the twentieth century, the world was
primarily represented and understood as a serial collection of nation-states, each
existing with a formal equivalency to one another. Even as many territories were
formally administered as colonies well into the 1960s, the normative form for a
cultural being-in-the-world was a national one. As a literary mode that came into
a full fl owering as a primarily national genre in the nineteenth century, fi ction does
not simply transcend this national attachment in the twentieth. Instead, the works
under consideration here continually mediate the scale of the national—which is
typically associated with the space of realism—and a perspective “outside” of the
national, which yields the textual features of abstraction, defamiliarization, and
self-consciousness frequently identifi ed with narrative modernism.
I hesitate, therefore, to follow recent precedent and call this externalized per-
spective “global,” or even “transnational.” Th ese terms imply a point of view at
another geographical scale, one that simply moves beyond the nation toward a
wider, encompassing realm. What I am interested in, however, is not so much
another geographical scale that encircles and contains the nation, but rather an
enunciative space within literary discourse that ironizes the notion of geographi-
cal space itself. Following the work of the geographers Martin Lewis and Kären
Wigen, I refer to this position as “metageographical.” Lewis and Wigen defi ne
metageography as “the set of spatial structures through which people order their
knowledge of the world; the oft en unconscious frameworks that organize studies
of history, sociology, anthropology, economics, political science, or even natural
history.”
7
Metageography, in other words, is the conceptual framework that presents
the condition of possibility for geography, the architecture within which various
geographies are housed. Although the etymology of the word “geography” implies
a totalizing mode of representation (“the description of the earth’s surface”), the
word has come to mean something quite diff erent in modern parlance. Geography,
in its contemporary usage, denotes the spatial arrangement of phenomena in the
world—the particularities of place—without explicit reference to the totality of
that world. Metageography, by contrast, defi nes the very orders and categories of
space that we use to plot locations, itineraries, and distances in the world. Rather
than posit another spatial scale that simply outfl anks the nation-state, then, I
examine how the turn to fi ctional metageography implies both identifi cation with

INTRODUCTION 7
a “national” position while at the same time off ering a perspective internal to the
literary text that denaturalizes the perceived organicism and “givenness” of the
nation. Irony, then, becomes the literary mode best suited to metageographical
fi ction; metageography, in other words, might be thought of as “ironic” geography.
As Clare Colebrook has written, irony permits us to “discern the meaning or sense
of a context without participating in, or being committed to, that context.”
8
If the
context of realist fi ction is a stable geographical environment anchored in a given
knowledge of the world, then metageography distances us from participation in
and commitment to this world. In “Toba Tek Singh,” our awareness of the bound-
ary as a spatial construct determining the limits of “life” leads us to treat the story
as an ironic fable or allegory of partition rather than a character-driven narrative
prompting our empathetic identifi cation. Yet this ironic detachment is not com-
pletely stable either. Th e man in the tree, functioning as an ironic commentary on
partition, eventually descends: “When he was fi nally persuaded to come down, he
began embracing his Sikh and Hindu friends, tears running down his cheeks, fully
convinced that they were about to leave him and go to India.”
9
Metageographical
fi ction ironizes its “participation in and commitment to” a national community,
but it also acknowledges that such communal attachments can and do remain
strong and compelling reasons for the persistence of the nation-state—most of us,
eventually, descend from the tree, lest we lose our own sense of community and
cultural identity. To better understand how this unstable irony works, I want to
look more closely at the relationship between the two codes of realism at play in
twentieth-century fi ctions of metageography: the narrative and the cartographic.
Imagination Becoming Geographic
As the narrator of E. M. Forster’s Howards End describes the southern English
landscape from the high promontory of the Purbeck Hills, he meditates on a view
that moves from the direct visual apprehension of local places and landscapes (“the
valley of the Frome . . . the Stour, sliding out of fat fi elds, to marry the Avon beneath
the tower of Christchurch”) to a more abstract form of perception (HE 142). As the
description—improbably, unrealistically—expands to encompass the totality of
the nation, the narrator celebrates an “imagination” that “swells, spreads and deep-
ens, until it becomes geographic and encircles England” (HE 143). “Imagination
becoming geographic” suggests an intertwining of sensibilities that aren’t oft en
associated with each other. Imagination, the stuff of literature and art, connotes a
creative faculty unfettered by the hard materiality of the world. Geography, on the

8 WORLD VIEWS
other hand, implies that very worldliness, the realm of clear, knowable facts: every-
thing in its right place. Forster, however, suggests that the “imagination becom-
ing geographic” is not a fall from airy dreams to hard earth, but rather a kind of
transformative expansion, one that opens up a world much larger than the situ-
ated view from the hilltops of southern England. World Views looks at a number
of twentieth-century novels from Anglophone writers to explore the literary and
political implications of this geographical imagination. I argue that the tension
between a realist mode of narration and a more abstract, geographical representa-
tion constitutes a main feature of “global” modernism in literature. Each chapter
explores what it means for the novelist’s imagination to “become geographic,” to
suspend the limits of a spatial realism by combining the face-to-face, local scale of
fi ctional narrative with a broader, detached perception of cartographic distance. In
a sense, World Views examines novels that work like maps. Th ey pull back from the
local, particular, and immediate, oft en in disorienting or self-conscious ways, to a
cartographic overview that places the narrative scene in a new, disjunctive context.
In the example of Howards End, a realistic, local scene—several characters on a
hilltop overlooking the landscapes of southern Dorset—is quickly transformed
into an overview that “encircles England,” as one could literally do with a pencil or
fi nger upon a map.
I want to pause briefl y to explain a central distinction between the meanings
of geography and cartography, which is important to my argument. Cartography
refers to the specifi c discourse of maps, particularly the institutions of their pro-
duction and the codes of their representation. Its relationship to geography, how-
ever, is oft en less clear. I use cartography in this specifi c, artifactual sense to refer to
maps and their related concepts. I use the term “geography” in two ways through-
out the book, and I trust that context will clarify which meaning I intend at any
given point. Th e fi rst sense is the broadest: “geography” simply refers to any element
of place as considered within the wider horizon of a world totality. Th is defi ni-
tion calls upon its Greek roots: geography as “world writing.” Even as the mod-
ern meaning of geography has changed to accommodate scales of space smaller
than the terrestrial, the word still implies a uniform, systematized global space
of which various sections or parts may be described and studied. In this sense,
every representation of “real-world” space, be it artistic, cinematic, literary, or sci-
entifi c, implies a geography. Such representations are situated (whether implicitly
or explicitly) within a relational structure of other places, the sum total of which
makes up the world.
10
Th e second sense has to do with the understanding of geog-
raphy as a specifi c disciplinary mode of knowledge institutionalized in Europe and
America in the late nineteenth century, which took as its goal the description of

INTRODUCTION 9
the relationship between humans and their environments in all of their complex-
ity and causal relationships. By making this distinction, I do not mean to imply
that geography and cartography are categorically diff erent. In fi ction, references to
cartography oft en stand as shorthand for the “geographic imagination” by drawing
attention to space as an inscription and abstraction, a text whose meanings are not
intrinsic or self-evident.
By saying that novels can signify “like” maps, I mean to highlight diff erences as
well as similarities between these two forms of representation. Where maps have
generally become accepted, in the post-Enlightenment era of scientifi c cartogra-
phy, as indices to an actually existing world, fi ction establishes a looser relation-
ship with geography. In many pre-twentieth-century novels (including some from
the twentieth century as well), maps have oft en appeared in frontispieces or as
appendices, intended to serve as reference guides to the events that unfold within
the narrative. Many authors and texts have inspired considerable eff orts by fans
and professional critics alike to produce and market maps and atlases that plot
events of the narrative onto a real-world cartography. Such maps allow the reader
to create a mental image that organizes the spatial relationships between narrative
events or the progress of a character on a journey, frequently toward a place that
serves as both a destination and a narrative climax. As Franco Moretti describes
this process, “maps bring to light the internal logic of narrative: the semiotic
domain around which plot coalesces and self-organizes.”
11
Eric Bulson echoes this
idea, pointing out a complementary relationship between map and novel: “Literary
maps give readers something that novels do not: an image, a structure, a way to
visualize form and narrative design.”
12
Whether internal or external to a particular
novel, the “map-as-guide” serves a secondary, supportive function to the novel; the
map functions as a fi xed, inert background that provides a frame and stage for the
events that unfold within the narrative. Th is is not to say that maps cannot “speak
back” to a text; in fact, Moretti’s work uses the indexical function of maps to open
up new insights into the social spaces of the nineteenth-century realist novel. One
could even go so far as to defi ne classical literary realism as narratives that can be
literally mapped onto an existing geography in the world.
Aft er the turn of the nineteenth century, however, maps begin to take on a dif-
ferent role within fi ction. Th e self-conscious incorporation of maps as artifacts
within narratives constituted a signifi cant aesthetic and formal current of fi ctional
modernism. For reasons explored below, many authors cease to include maps in
the front matter while at the same time maintaining, and oft en increasing, the
amount of topographic detail within their narratives. Th is overload of geographical
particularity had the eff ect, ironically, of denaturalizing the “background” spaces

10 WORLD VIEWS
of fi ction. As Bulson writes of modernist authors, this spatial precision instead
highlighted the unreality of fi ction, prompting a feeling of “oriented disorienta-
tion,” making readers “feel like they are at home in the world when they are not.”
13

Moreover, maps increasingly migrate from their background, referential func-
tion as a visual overview toward a narrative description within a text. Textually
described maps function much diff erently than their visual counterparts. Once
inserted into the narrative fl ow of a text, maps acquire symbolic and thematic
resonance, no longer functioning as mere guides for the location of story events.
In Howards End, for example, when Margaret Schlegel looks upon a map of West
Africa in Henry Wilcox’s waiting room, it is presented as literary symbol rather
than geographic index. We note the simile that Margaret uses to describe it (“like
a whale marked out for blubber”), which inserts the map into the textual econ-
omy of Margaret’s hesitations about Henry’s materialist outlook on the world and
Forster’s own ambivalence about the morality of economic imperialism and its
connections to the livelihood of England’s genteel classes. Th is is but one of many
examples that I discuss at length, but it serves to point out that narrated maps do
not simply allow the reader to attain an overview of narrative events; rather, they
occasion meditations on the very nature of geography itself. Does space connect,
or separate? How can the simultaneity of distant spaces be accounted for? What,
in our mental mapping of the world, is foregrounded or emphasized, and what
is repressed or forgotten? All of these geographical elements—the scale-bending
perspective, the inclusion of dense topographical detail, and the literary textual-
ization of maps—have the eff ect of defamiliarizing an existing world.
“Becoming geographic,” however, does not necessarily entail a step beyond nar-
rative realism. To the contrary, this geographic turn enters into a dialectical rela-
tionship with classical narrative realism. Even at the height of modernism’s most
radical experiments with narrative—think of Ulysses, or Th e Waves—virtually all
works of fi ction still embody a kind of mimetic contract: a promise that no matter
how abstract or formally self-conscious, its words refer to a simulacrum of a world
like our own, populated by people, things, and places that are understood “as if”
actually existing.
14
Th e development of a modernist narrative aesthetic might have
drawn more attention to the nature of the signifi er, but by no means did it abandon
its real-world referents. Stephen and Bloom still walk the streets of Dublin, just as
a chorus of voices in Th e Waves still implies interpersonal human relationships
between Woolf’s characters. Novelists did, however, become more self-conscious
about the possibilities and limitations of mimesis in a world that seemed increas-
ingly mobile, interconnected, and subject to constant spatial transformations.
Novels could still give reference points in the real world, yet that real world was no

INTRODUCTION 11
longer to be construed as a stable, unchanging background from which character-
based plots could be easily separated. Rather, as many critics of the new modern-
ist studies have recognized, space, landscape, and location become agents within
the narrative economy of modernist fi ction. As Laura Doyle and Laura Winkiel
assert (with a conscious echo of William Carlos Williams), for modernist writ-
ers at large, “so much depends . . . on place, proximity, position.”
15
Th e geographic
modernism that I discuss here is not identical with, but is very much a part of, this
foregrounding of space as an active narrative agent rather than as a naturally given
“setting.” Herein lies the distinction between geography and metageography, then,
as they relate to fi ctional narrative: geography speaks to the particularities of place,
proximity, and position, while metageography interrogates a broader system that
makes the particularities of place and position possible. Th e reader’s attention, in
other words, is drawn to the production of geographical space.
What purpose, then, was served by the introduction of this geographical
self-consciousness into literature? Signifi cantly, in the novels I look at, the pro-
cess of becoming geographic is almost always a move outward, away from the
local, human-centered scale of character-driven actions and plots toward a more
detached overview of a wider global space. Forster’s language in the earlier passage
is instructive here: the geographic imagination “encircles” the nation, taking on this
distant, external view. Although Forster does not literally invoke cartography in this
scene, the narrator’s perspective assumes a position from which the entire “English”
nation could be viewed, as if looking down upon a map. Th is exterior view calls to
mind a literalization of the cosmopolitan viewpoint, in which the viewing subject
rises above the place-bound attachments of the nation-state to take the measure
of the world as a wider totality. Increasingly, maps provided the portal for such
overviews, and, aft er cartography’s late-eighteenth- and early-nineteenth-century
scientifi c turn, the form of the map itself implied a coherent, quantitatively know-
able totality. Infl uenced by the projects of the European Enlightenment, mapping
began to acquire a rhetoric of totality and scientifi c accuracy. As Matthew Edney
points out, “the map was thus the conceptual unifi er of geographical knowledge:
as Burke, and Diderot, and d’Alembert all signaled, a means to and metaphor for
global ordering.”
16
Maps, then, came to imply a totality of which the pictured view
was merely a part or section. While off ering a powerful form for the spatialization
of knowledge, maps remained marginalized within the discipline of geography
itself. Maps were oft en seen as mere instruments, visual devices to serve as short-
hand for more profound observations about space. In fact, the “new geography” of
the late nineteenth century was much more concerned with narrative than with
cartography. Cartography was an instrumental necessity for “proper” geography,

12 WORLD VIEWS
but the focus of the new discipline was less about yielding accurate maps than
placing such cartographic data within larger narratives of national and cultural
identity. In this respect, literature and the new discipline of geography began to
occupy common ground.
Geographical Modernism
Geography, before the late nineteenth century, was largely understood less as a
coherent academic discipline than a heterogeneous collection of genres: explor-
ers’ narratives, botanists’ notebooks, surveyors’ observations, and catalogs of place
names, to list a few. Th ese artifacts and practices were largely centered in profes-
sional organizations like the Royal Geographical Society (RGS) in London. Many,
however, wanted the discipline to have a well-defi ned area of inquiry and a com-
mon methodology. Halford Mackinder led the movement that became known as
the “new geography” in Great Britain, which aimed, ambitiously, to reinvent the
discipline as a means of linking nature and culture within the common fi eld of
space. To do so, Mackinder wished to fi nd a relevant place for geography within
a larger cultural narrative of Great Britain and Europe. Geography and litera-
ture, then, both converged on common questions of spatiality and culture, each
attempting to negotiate between the distinctiveness of cultural identity on the one
hand and the possibility of a uniform, systematized global space on the other.
Geography began to confront its own disciplinary defi nition explicitly, largely
through Mackinder’s eff orts. On January 31, 1887, Mackinder began his address
to the members of the RGS by confronting the question of geography’s identity.
17

Th is was occasioned not simply by an institutional imperative toward disciplinary
coherence, but more broadly by a need for geography to fi nd its proper narrative
within the world-historical moment. Th is moment, argued Mackinder, was one no
longer characterized by exploration of the blank spaces on the map. “We are now
near the end of the roll of great discoveries,” he explained. “Th e polar regions are
the only large blanks on our maps. A Stanley can never again reveal a Congo to
the delighted world.”
18
Without such compelling tales of conquest in the name of
civilization and knowledge, Mackinder feared that geography would fi nd itself rel-
egated to the mere collection of data without any overarching story to tell. “As tales
of adventure grow fewer and fewer,” Mackinder laments, “as their place is more
and more taken by the details of Ordnance Surveys, even Fellows of Geograph ical
Societies will despondently ask, ‘What is Geography?’ ”
19
Recognizing that geog-
raphy can no longer reside in the dying art of the travel and exploration narrative,

INTRODUCTION 13
Mackinder issued a challenge to its practitioners to fi nd a new narrative, a new
framework in which spatial knowledge could be rendered meaningful. Mackinder
in fact makes an appeal that is less about empirical data and more about narrative
form: if the standard narrative of knowledge, civilization, and light beating back
ignorance, savagery, and darkness can no longer obtain, then what kind of nar-
rative can be written for a geographical condition characterized by “the details of
Ordnance Surveys”? What sort of story would this knowledge reveal? Ultimately,
Mackinder would fi nd such a narrative in his famed 1904 paper “Th e Geographical
Pivot of History,” which argued for the necessity of defending the coastal realms
of the world from the Eurasian “heartland.” Mackinder’s thesis, which formed one
of the main wellsprings of the new discipline of geopolitics, drew upon the sci-
entifi c rhetoric of geography to justify the continued maintenance of the British
Empire, particularly its maritime supremacy (just as Karl Haushofer would use
Mackinder’s ideas to argue for German expansionism toward coastal realms).
20
Mackinder, however, posed these problems in 1887, in a moment of genuine
concern about the role geography might play both within institutions of academic
knowledge and, more broadly, in the shaping of cultural narratives about space.
As Stephen Kern and others have detailed, the 1880s witnessed the emergence
of cultural anxieties, particularly in metropolitan Europe, about the impending
end to the “age of exploration.” Only three years before, leaders from around the
world agreed that Greenwich, England, would become the prime meridian, thus
inaugurating an epoch of unifi ed, interwoven global space. Only a year prior
to Mackinder’s address, imperial leaders met in Berlin to map out their claims
on sub-Saharan Africa, eff ectively exerting territorial control over the last “dark
space” in the world. In light of this epistemic change, geography, which had grown
up largely as a result of global exploration, now had to consolidate a new author-
ity over how citizens should cognitively map their relationships with community,
nation, and the world. For Mackinder, “the details of Ordnance Surveys” suggest
a metonymic representation of what he dismissively refers to as “descriptive geog-
raphy.” Descriptive geography, according to Mackinder, is simply the compila-
tion of topographical facts about the world without any attempt to trace causality
between humanity and its environments, “a body of isolated data to be committed
to memory.”
21
Mackinder fears that without an adequate narrative, a scheme into
which geographical data can be placed, geography’s importance as an academic
discipline and mode of cultural knowledge would diminish into insignifi cance.
While Mackinder aims in his address to sketch out a methodological way forward
for geographers, the value of this methodology relied upon on the coherence of an
overarching narrative of cultural centrality.

14 WORLD VIEWS
Two elements of Mackinder’s geographical method seem especially relevant
to the emergent literary aesthetic of modernist fi ction: spatial self-consciousness
and imaginative projection. Spatial self-consciousness speaks to the desire for a
theoretical framework of space that can integrate and synthesize specialized dis-
ciplinary knowledges—a kind of epistemological Rosetta Stone able to translate
between scientifi c and humanistic discourses. Th e chief disciplinary division
that needed bridging, according to Mackinder, was that between “physical” and
“political” geography. Th e former had been most closely aligned to the scientifi c
discipline of geology, while the latter had strong kinship ties to history. Physical
geography, in other words, concerned itself with nature, while political geography
lay within the realm of culture. In an attempt to bridge these heretofore opposed
areas of disciplinary inquiry, Mackinder proposed a new defi nition of geography:
“the science whose function is to trace the interaction of man in society and so
much of his environment as varies locally.”
22
Not only would geography have the
unique role of uniting nature and culture, science and humanism, it must do so in
order to rejuvenate an enervated, fragmented national culture. “One of the greatest
of all gaps,” Mackinder writes, “lies between the natural sciences and the study of
humanity. It is the duty of the geographer to build one bridge over an abyss which
is in the opinion of many upsetting the equilibrium of our culture.”
23
Mackinder
argues that geography must be a translatable discourse rising above academic spe-
cialization to take a synthetic, global view of culture. Th is totalizing view, however,
served specifi c political interests, as he imagined the history of geography as a
justifi cation for and explanation of British cultural superiority.
Where Mackinder explicitly imagines geography from a metadisciplinary epis-
temological position, literary narratives likewise begin to grapple with questions
of perspective. Space in particular becomes denaturalized in literary and artistic
representations. Modernist literature adopts a self-consciousness about the space
in which narratives take place, with this denaturalized perspective occasionally
standing outside of conventional modes of description and narration. As Moretti
argues in Atlas of the European Novel, 1800–1900, the nineteenth-century “realist”
novel was a genre peculiarly fi tted to the politico-cultural form of the nation-state.
On the one hand, its multilocational omniscience could speak beyond the imme-
diately local, but, on the other, its genial, “natural” voice addressed an imagined
community that, as Raymond Williams has posited, was still “knowable.” Of Jane
Austen’s narratives, for example, Moretti writes that they “take the strange, harsh
novelty of the modern state—and turn it into a large, exquisite home.”
24
With mul-
tiple perspectives of experience and knowledge accumulating toward the end of
the nineteenth century, most notably through the practice of colonization and the

INTRODUCTION 15
culture of imperialism, the interior, homely, natural space of the realist nation-
novel was no longer tenable. And just as Mackinder posits geography’s need to
both outfl ank and absorb diff erent disciplines, modernist narrative likewise strug-
gles to account for the irreconcilable spaces outside of the national home. Th us
evolves a self-refl exiveness about space, about the comfortable certainty of telling
stories within a common, objectively “real” matrix. Conrad’s Marlow provides one
of the earliest examples of this emergent self-consciousness: the tale of navigation
up the Congo River in Heart of Darkness is constantly mediated though anxieties
about its translatability; that is, the space of Marlow’s African experience is seen
to be qualitatively, even ontologically, diff erent than the familiar space of the crew
resting on the iconic English waterway of the Th ames.
Perhaps the most concentrated moments of spatial self-consciousness occur in
narrative instances that I will call metatopographia. If the trope of topographia des-
ignates any description of a place, then metatopographia would be the narrative
instance of what is clearly marked as a representation of place—a description of
a description. Examples of metatopographia therefore include narrative descrip-
tions or citations of photographs, landscape painting, travel narratives, geographi-
cal studies, guidebooks, or other mediations on place and space. Perhaps the most
conspicuously modern instance of metatopographia is the narrative incorporation
and description of maps.
25
As nearly ubiquitous documents of the popular culture
of imperialism in the late nineteenth and early twentieth centuries, maps acquired
deeply symbolic associations within metropolitan European cultures, most nota-
bly in Britain. Authors writing within the matrix of British imperialism— including
virtually every author discussed at length in this study—frequently introduce maps
as objects of narrative refl ection and contemplation. In Heart of Darkness, the
young Marlow gazes dreamily upon maps of Africa, maps that will come to repre-
sent possessive imperial rivalries in his adult years. Forster’s Margaret Schlegel, as
we have seen, compares the cartographic image of Africa to an endangered whale
(HE 167). Similarly, James Joyce’s Leopold Bloom, Jean Rhys’s Antoinette Cosway,
and Amitav Ghosh’s unnamed narrator in Th e Shadow Lines gaze upon maps in
order to derive some symbolic, aff ective meaning beyond the simple utilitarian
function of wayfi nding. Maps themselves become symbolic, speaking to cultural
identifi cation, imperial expansion, social injustice, or geopolitical destinies. Th ese
literary refl ections on representations of space oft en draw attention to the con-
structed nature of space and place, thus denaturalizing a static, hierarchical geo-
graphical order. In these map-conscious moments, readers are frequently invited
to view with skepticism the discursive authority of cartography, photography, and
other forms of spatial representation.

16 WORLD VIEWS
In their thrust toward metadiscursivity, literary geographies also begin to
address the tensions between various scales of space, frequently presenting exam-
ples of what Neil Smith has called “scale-bending.”
26
Where Mackinder presents a
world in which scales nest neatly into one another, however, literary geographies
begin to exploit the tensions between various scales of space in moments of poetic
and narrative experimentation. Th is phenomenon becomes manifest in moments
when the normative scale of realist fi ction—the “organic” national (if not state)
geography described by Moretti in Atlas of the European Novel—ceases to be iso-
morphic with the scope of narrative representation (Moretti’s study, tellingly, leaves
off at the cusp of the twentieth century). Scale-bending can occur in narrative
instances such as Graham Greene’s layering the “image of Africa” onto a woman
in a Leicester Square bar, the (previously discussed) imaginative visual “realiza-
tion” of England through the narrator’s view from the Purbeck Hills in Howards
End, or the use of numerical coordinates of latitude and longitude to describe the
bedroom of Leopold and Molly Bloom in the “Ithaca” chapter of Ulysses. Literary
scale-bending, by juxtaposing spaces that shouldn’t “fi t” together, prompts readers
to question the assumptions that attend a hierarchical, concentric organization
of geographical knowledge. During a historical moment when the nation-state is
becoming the scale with the tightest grip on individual and cultural identity, liter-
ary representations of spatial scale as an arbitrary construction prompt readers to
treat with skepticism the idea that any one scale is more “natural” than another.
In addition to its metadiscursive self-consciousness, another signifi cant element
of the “new” geographical method as formulated by Mackinder is the employ-
ment of imaginative description and projection in the representation of space.
As R. Mayhew puts it, Mackinder required a more “readable” form for geography:
“Contrary to the structured paragraphing of gazetteers, geography books should
be written in ‘ordinary literary form,’ that is, as continuous prose, preferably with a
strong narrative line, engaging the reader.”
27
Th e discipline should adhere to certain
principles of aesthetic form: narrative coherence, concrete imagery, and fi gurative
language were needed to present its insights fully and persuasively. In other words,
as much as geography was to be given the imprimatur of science, it also needed to
fi lter the apprehension of space through the active faculty of personal imagination.
Mackinder’s methodology, grounded in a commitment to the teaching of geogra-
phy, appealed primarily to the imaginative sensibilities of his listener or reader.
In contrast to the “lists” that Mackinder imputed to a purely physical geography,
Mackinder’s aim was to bring to life the natural and cultural history of a place in
the minds of his listeners and readers. “Imagine thrown over the land like a white
tablecloth over a table, a great sheet of chalk,” Mackinder begins his analysis of the

INTRODUCTION 17
geography of southern England. “Let the sheet be creased by a few simple folds,
like a tablecloth laid by a careless hand.”
28
For a practitioner of a discipline trying
to acquire the cultural legitimacy of science, Mackinder’s style and exposition are
decidedly literary, relying upon colorful description and fi gurative language. Space
could not be a dead, inert realm exterior to the senses. In order to maintain and
enhance its cultural relevance, geographical discourse had to intertwine the objec-
tive rhetoric of empirical fact and rational argumentation with the aesthetic appeal
of the literary and visual arts. Geography was not simply an external realm of static
data; it was the lived experience and imaginative transformation of space. To para-
phrase Joseph Conrad, a writer who also dabbled in geography, the geographer’s
job was not entirely diff erent from the novelist’s: “before all, to make you see.”
Th e intertwining of interior, subjective apprehensions of space with a con-
crete, objective “reality” was likewise at the heart of modernist experiments with
narrative perspective. Many modernist works transpose the observer with his
or her environment, creating instability between inner and outer representa-
tions of space. Conrad’s work is perhaps the earliest signal example of this blur-
ring between phenomenological and physical geographies. In Heart of Darkness,
Marlow tries to describe a trip up the Congo River in Africa to a group of listeners
on board a boat at anchor in the River Th ames. Th e dreamlike descriptions and
meditations by Marlow throw a scrim over what would have previously been a
“factual” tale of exploration. Marlow also comments upon this ineluctable interi-
ority, remarking to his listeners that “we live as we dream—alone” (HD 33). Where
Marlow seems to lament the interiorized phenomenology of spatial experience,
other writers approach this blurring of subjective and objective space with an
attitude of conscious experimentation and play. In the “Proteus” chapter of James
Joyce’s Ulysses, for example, Stephen Dedalus muses upon the blurring of physi-
cal and metaphysical geographies, wondering, “Am I walking into eternity along
Sandymount Strand?” (U 31). Stephen in fact draws upon his interior experience
of space to reimagine Ireland’s position within global history, emphasizing the
island’s engagement with the world through maritime travel, trade, and confl ict
rather than its nominal dependence as a colony of Great Britain. While much
has been made of the modernist narrative’s use of an interiorized stream-of-
consciousness narration, such narrative modes do not so much withdraw from
the exterior world as blend a subjective, psychologized perception with the hard,
physical “reality” of exterior space, in the process unsettling both epistemological
perspectives.
While these two elements—discursive self-consciousness and imaginative, sub-
jective observation—are common to both the new geography and new forms of

18 WORLD VIEWS
modernist narrative, the former moves toward the explicitly political agenda of
geopolitics while the latter tends to pose rather than resolve questions of spatial
knowledge. Mackinder approaches the uncertainty of culture’s relationship with a
new epoch of spatiality with defi nite ends. His methodology, which promised
a systematized archive for future geographical knowledge, was oriented toward
a coherent narrative: the justifi cation for Britain’s global dominance in spite of
its increasingly marginalized and threatened geopolitical position. Literature,
however, would come to more varied conclusions about the new global spatiality.
Th e early-twentieth-century transformation of world geography from ground to
fi gure, “reality” to text, dovetails with the representation of narrative space in lit-
erary modernism. Recent literary and cultural criticism has articulated the rela-
tionship between literary modernism and global geography through the history
of European acquisitive imperialism. Modernism, in these historicist accounts, is
typically understood as the aesthetic, aff ective representation of the radically new
condition of global imperialism. Because modernism attempts to grasp a condi-
tion outside the possibilities of conventional “realistic” representation, it reinvents
form in its eff orts to accommodate the unrepresentable. Literary critics, includ-
ing Fredric Jameson, Edward Said, Enda Duff y, and Ian Baucom, have made per-
suasive and insightful connections between European modernism and the more
widespread cultural, political, and economic contexts of imperialism.
29
Typically,
for these critics and others, the formal traits of literary and cultural modernism are
seen as a kind of response to an existing geopolitical condition: whether as a proj-
ect to represent an unknowable economic totality of globalized capital (Jameson),
to systematize in literature the disjunctions and contradictions of nonwhite, non-
European racial and cultural otherness (Said), to fi nd an appropriate aesthetic
form for the situation of emergent anticolonial revolution (Duff y), or to negotiate
the contradictions of an inwardly focused national identity with an expansionist
imperial outlook (Baucom). In each case, modernist texts are largely understood as
cultural responses to and reworkings of preexisting geopolitical conditions. World
Views proposes that the conceptual framework of a nation-based world system,
far from being a determining context for cultures of modernism, in fact emerged
within the same cultural matrices as literary modernism.
Rather than looking at modernism’s spaces within a particular geography of
imperialism and globalization, I examine modernism and political globalization as
related events in a history of spatiality. In many ways, modernism and globaliza-
tion play out the same spatial dynamic: the interplay between totalizing universality
and fragmented particularity. In Th e Production of Space, Henri Lefebvre suggests,
through a reading of Picasso’s cubism, a way of perceiving space that accounts for

INTRODUCTION 19
both aesthetic form and geographical context. Lefebvre describes the viewer’s per-
ception of Pablo Picasso’s analytical cubism as “a paradoxical process whereby the
third dimension (depth) was at once reduced to the painted surface and restored
by virtue of the simultaneity of multiple aspects of the thing depicted.”
30
Picasso,
argues Lefebvre, articulates a space that replaces realist perspective with something
quite diff erent, “a space at once homogeneous and broken.”
31
Lefebvre argues that the
space of cubism does not so much respond to preexisting cultural and historical
circumstances as express a certain spatial condition that had heretofore escaped
representation. Picasso’s artistic deployment of cubism emerged “in parallel with
imperialism—and with the Great War, which was the fi rst sign that a world market
was at last becoming established, and the earliest fi gure of the ‘world.’ ”
32
Th e repre-
sentation of the interconnected world, as a new geographical condition, was articu-
lated through a similarly modernist dialectic of homogeneous and broken space. Th e
geography of the world aft er World War I shares this fragmented yet seamless qual-
ity: the world-image depends upon a totalizing unbroken sphere, yet the constituent
parts of that sphere exist in a state of irreconcilable diff erence and disjunction.
Understanding modernism and globalization through the lens of spatiality
likewise allows us to trace a fundamental connection between the age of modern-
ism and the post–World War II era of decolonization. Because the world-image
only comes into being through the articulated political space of the nation-state,
any anticolonial discourses of liberation must necessarily engage with the prob-
lem of geography not only by reclaiming place and social practice locally, but also
by working within the mapped and administered territorializations that autho-
rize sovereignty in the worldwide political sphere. While postcolonial theory
has largely been concerned with advocating self-determination and sovereignty
through cultural politics, it also must interrogate the institutionalized forms of
space that ground any possibility of political autonomy. Th ese spaces are, in their
very nature, premised on the idea that geography can yoke together the qualita-
tive, aff ective realm of organic culture and the quantitative, administrative terri-
tory of the bureaucratic state. Th e tensions of national legitimacy and sovereignty
that continue to play out in postcolonial nation-states represent an uneasy and, at
times, unstable compromise between the situated cultural perspective of Romantic
nationalism and the objective, ordered, universal knowledge of Enlightenment sci-
entifi c inquiry. World Views argues that fi ction oft en sets these two versions of
global geography against each other so that their contradictions can be brought
to light.

20 WORLD VIEWS
Ironic Nationality
I have discussed the geographical consciousness of modernist fi ction in terms of
its formal relationship to cartography and its aesthetic similarities to disciplinary
geography. I want now to consider the more political dimensions of the invocation
of geography within fi ction. Just as narrative realism is not simply superseded by
a modernist aesthetic, so too is fi ction’s sense of national attachment maintained
even into an age of twentieth-century cultural globalization. Rather than look-
ing at the turn toward geographical imagination as an escape from nationhood,
then, I understand the turn toward metageographical fi ction as an ironic position
within a national identity. Certainly, my title suggests the expansiveness of a fi c-
tion attempting to represent scales beyond the nation; however, I also intend the
sense of “worldview” as weltanschauung, a specifi c, located point of view on the
world. In other words, the recourse to geography as a totalizing, objective mode
is always mediated by a situated perspectivalism. Here, I follow recent critics of
the new cosmopolitan studies, including Bruce Robbins, Kwame Anthony Appiah,
and Rebecca Walkowitz, in understanding “globalized” cultural production not
in terms of a transcendence of national identities, but as a dialectical relationship
between a particularized place of identifi cation and a detached space of enuncia-
tion from which one can put that national identity in a larger, extranational con-
text. Th is is not an either/or position. Th e provisional removal of perspective to a
place of overview need not nullify an aff ective attachment to the more grounded
locations of human attachment. As Robbins puts it, “cosmopolitanism or inter-
nationalism does not take its primary meaning or desirability from an absolute
and intrinsic opposition to nationalism.”
33
Appiah advocates a similar attitude,
phrased in more explicitly ethical terms: he advocates a “partial cosmopolitan-
ism,” which “take[s] sides neither with the nationalist who abandons all foreigners
nor with the hard-core cosmopolitan who regards her friends and fellow citizens
with an icy impartiality.”
34
Following this line of thinking, World Views exam-
ines the ironic use of geography as a way of mediating cosmopolitan desires and
national attachments, a stance that permits the writers in this study to step outside
a national homeland without sundering a meaningful, felt attachment to an imag-
ined national community.
Reading the dynamics of globalization alongside the emergence of national
form in the twentieth century requires something of a binocular gaze. While the
turn to spatial studies has proven helpful in understanding modernism’s routes,
networks, and movements (which obviously go well beyond the nation-state),
such globalizing moves oft en ignore a crucial historical fact: the twentieth century

INTRODUCTION 21
saw the universalization of the territorial nation-state as the primary form of col-
lective sovereignty and self-determination. Cornelia Navari highlights this dra-
matic historical development, pointing out that a “cultural and political map of
the world drawn as late as 1870 would have revealed a bewildering variety of social
and political forms. A similar map drawn in 1970 would reveal common concep-
tions of citizenship, much more similar forms of political and social organization,
and many shared social and political objectives.”
35
Mapping modernism onto
this large-scale political history demands a revision of a narrative that seemed to
become dominant in the 1990s. Responding to the fi rst wave of postcolonial the-
ory, modernist studies justifi ably explored the conjunctural relationships between
early-twentieth-century modernism and the latter stages of (typically British)
imperialism. With the early exceptions of Ireland and, later, India and Pakistan,
the modernism of the early twentieth century eventually died out amid a wan-
ing of metropolitan energies, and the widespread decolonization of Africa and
the Caribbean in turn yielded a growing corpus of “postcolonial” literature in the
1950s and 1960s. David Ayers, however, gives us another way of thinking about
the political forms of sovereignty in the long twentieth century, positing instead a
history of “de-imperialization” that begins in earnest around the end of World War
I, with the dismantling of the Russian, Ottoman, and Austro-Hungarian empires,
continuing into the breakup of the Western European empires later in the cen-
tury.
36
Out of these empires came nation-states, virtually all of which, following
the Versailles treaties of 1919, adhered to the same principles of territory-based
sovereignty and self-determination. In the chapters that follow, I explore how this
emergent, increasingly universal form retained a central imaginative signifi cance
to writers of fi ction.
As Sonita Sarker helpfully reminds us, “In the last turn-of-the-century’s battle
of modernities, the nation-state was the universal model under dispute among
socialist, anarchist, and capitalist philosophies for colonial as well as anticolonial
subjecthood, as it is at this turn into the twenty-fi rst century.”
37
Sarker extends this
observation to the political aesthetic of modernist writers, pointing out that “while
modernist authors supersede national boundaries, they believe in the cultural
uniqueness of their respective nations.”
38
As I will argue, the literary mode best
suited to the expression of this tension is a particularly geographical irony. Let me
cite a specifi c modernist example to illustrate how the fi ctional citation of geogra-
phy can be used to represent an ironic nationalism that is neither identical to, nor
exclusive of, a “partial cosmopolitanism.” Early in James Joyce’s A Portrait of the
Artist as a Young Man, the young protagonist Stephen Dedalus sits in the middle of
a geography lesson pondering the ever-widening circles in which he locates himself.

22 WORLD VIEWS
Drawing from the systematized, “factual” knowledge presented in his geography
book, Stephen understands his relationship to space in terms of a neatly ordered
hierarchy in which each geographical scale is enfolded within another, larger scale:
“Stephen Dedalus/Class of Elements/Clongowes Wood College/Sallins/County
Kildare/Ireland/Europe/Th e World/Th e Universe.”
39
Stephen’s list of scales seems
almost comically comprehensive. Beginning with the boundaries of his body and
moving next to the small community of students in the classroom, Stephen follows
each scale until his musings reach the blurry area between physical and metaphys-
ical geographies. Th e ordered series of concentric circles that takes Stephen from
the self to the universe bespeaks a post-Enlightenment hierarchical arrangement
of knowledge, with every scale of space fi tting neatly into the next. We might even
suppose that such an episode has formed Stephen’s cosmopolitan sensibilities, as
it is precisely such a view of space that would allow the young artist to think that
he could “fl y by the nets” of national attachment. With “Ireland” simply listed as
one scale among others, a cosmopolitan “escape” would simply mean canceling out
“Ireland” with “Europe” or “the World.” Th e geography book’s nested hierarchy of
space gives the scale of the nation no singular or exceptional role as anything more
than an inert, reifi ed geographical signifi er.
40
Joyce, of course, complicates matters. As if to counter the unexceptional position
of the nation within a nested hierarchy of scales, Joyce includes a piece of doggerel
written by Stephen’s classmate Fleming: “Stephen Dedalus is my name,/Ireland
is my nation./Clongowes is my dwellingplace/And heaven my expectation.”
41

Th ese recto and verso images of Stephen’s relationship to the diff erent scales of
geographical identity typify the tensions between the implied objectivity of post-
Enlightenment cartography and the primary attachment demanded by the nation-
state.
42
Th e jigsaw-puzzle world of sovereign nation-states obscures the fact that
the nation is but one geographical scale among many that press their claims to
shape individual and cultural identities. Within the neatly enfolded hierarchy of
geographical scales—world, continent, nation, region, city, neighborhood, home—
the nation both fi ts into and stands above other scales. While the movement of the
spatial scale from the microcosm of Stephen’s own embodied identity to the larg-
est of conceivable macro-scales—the universe—satisfi es the post-Enlightenment
requirement for ordered, classifi able knowledges, it has no way of singling out the
geographical realm to which Stephen should be most intimately attached: why
“Ireland” over “County Kildare,” “Europe,” or even “Th e World,” for that matter?
Th e piece of verse on the facing page functions as a supplement, however, to ren-
der Ireland with an aff ective quality that the other scales lack: the poem moves
from embodied self, to nation, to dwelling place, fi nally fi xing on the fi nal telos

INTRODUCTION 23
of Stephen’s identity, which binds all of Stephen’s temporal identifi cations within
the eternal. Even in this “childish” piece of verse, the nation is portrayed as the
geographical space that mediates between the human scale of the body and its
surroundings and the ultimate horizon of spiritual-religious destiny. Th e arbitrary
geographical signifi er of “Ireland,” itself apparently no more exceptional than
other arbitrary designations, requires, in Anderson’s words, “the magic of nation-
alism to turn chance into destiny.”
43
Th e “destiny” that was a self-evident narrative
telos throughout the history of the realist novel is now self-consciously cited as a
geographical artifact, one that is not immediately or naturally preferable to other,
“objective” registers of spatial identifi cation.
As much as Stephen (and Joyce) will seek out the “silence, exile, and cun-
ning” of the cosmopolitan artist, it is still the “uncreated conscience” of Ireland
that Stephen (and, presumably, Joyce) takes as the primary subject matter of
art.
44
Ireland is at once a purely arbitrary spatial signifi er, as the abstract space of
post-Enlightenment cartography would have it, but it also retains the “special-
ness” of an imagined national community. Th is sense of providential nationality
is derived from a romantic, organicist tradition that Pheng Cheah describes in his
book, Spectral Nationality. Drawing on the early-nineteenth-century writings of
Johann Gottlieb Fichte, Cheah describes how the metaphysics of nationalism are
able to subsume the necessarily geographical construction of the modern nation-
state. In this metaphysic, “the nation’s borders are internal, spiritual borders more
powerful than any physicoempirical territorial borders, which are simply their
external retracings.”
45
Cheah here points out that the myth of the modern nation
requires an internally driven demarcation of space for which geography is simply
an external, secondary representation. Th e nation, in other words, is not primarily
a geographical artifact. Rather, it derives its existence from an organic fusion of
land and culture. Th is organicist nationalism devalues the imposition of borders
as a merely mechanical, state-driven project necessary to ensure a relative stabil-
ity within an international order. As Anderson has pointed out, however, the rise
of a cartographic culture led to the practice of detaching the outline of the nation
and projecting that outline itself as a “logo” that could be “wholly detached from
its geographic context,” thus encouraging the jigsaw-puzzle view of nationality
discussed earlier.
46
What we see, then, is not simply a continuation of Fichtean
romantic nationalism into the twentieth century, but rather a reformatting of the
nation as an entity whose existence is increasingly derived from its bordered, terri-
torial inscription. With this territorialized nation comes both a form of attachment
to the nation as a unit opposed to a larger “world,” and, simultaneously, an aware-
ness of the nation-within-the-world, which threatens to diminish its providential,

24 WORLD VIEWS
“unique” identity. World Views therefore tries to capture the unstable irony of a
dynamic that approximates Wittgenstein’s famous duck-rabbit image. Seen one
way, the nation stands out as a positive, substantive entity whose borders separate
it from the negative space of its exterior. Seen another way, however, the nation is
simply part of a gridded, abstract fi eld whose unity is to be found in the spherical
entity of global geography rather than the arbitrary marking off of national bound-
aries. Th is tension operates not simply as a thematic, but also a structural dynamic
in each of the literary texts under consideration.
Geography by Other Means
Th is study is geographical in the broadest sense possible; it is, in other words, con-
cerned with how, where, and why “writing the earth” has shaped and continues to
shape the natural and built environments in which we live. Although the academic
discipline of geography in Europe and North America has largely developed in
accordance with national and imperial interests, I follow recent critical historians
of geography by viewing it as a more open-ended, contextual mode of representa-
tion. At the turn of the nineteenth century, the discipline encompassed a variety of
practices and areas of inquiry: exploration and travel writing, cartography, biology,
geology, meteorology, political and military sciences, to name just a few.
47
Th e idea
that geography now referred to a discrete discipline rooted in scientifi c observa-
tion and empirical fact was by no means taken for granted. Th e discipline itself was
being constructed and defi ned as the “New Geography” in Great Britain (and in
similar though by no means identical ways as the Nouvelle Geographie in France)
by a number of thinkers, most notably the aforementioned Halford Mackinder.
Mackinder’s synthesis, in its ideal forms, would weave together humanistic fi elds
such as history, art, and literature with more scientifi c areas such as geology, mete-
orology, and biology. Many writers and intellectuals who were infl uential in the
development of late-nineteenth-century and early-twentieth-century geography
worked outside of conventional disciplinary boundaries: Elisée Reclus, for exam-
ple, who interwove art, folk history, and regional description into his multivolume
work Les Hommes et le Terre; Patrick Geddes, the tireless Scottish reformer and
educator who portrayed the scale of the region as a rich cross-disciplinary text; and
even the novelist Joseph Conrad, who in addition to deploying geography, travel,
and empire as major themes in many of his fi ctional works, wrote several non-
fi ction essays about the history of geography and global exploration. Eventually,
geography carved out an institutional home with some subdisciplines in the social

Another Random Scribd Document
with Unrelated Content

The Project Gutenberg eBook of Moralens
utveckling

This ebook is for the use of anyone anywhere in the United
States and most other parts of the world at no cost and with
almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away
or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License
included with this ebook or online at www.gutenberg.org. If you
are not located in the United States, you will have to check the
laws of the country where you are located before using this
eBook.
Title: Moralens utveckling
Author: Ellen Key
Ch. Letourneau
Release date: June 14, 2019 [eBook #59753]
Language: Swedish
Credits: E-text prepared by Tor Martin Kristiansen and the
Online Distributed Proofreading Team
*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK MORALENS
UTVECKLING ***

E-text prepared by Tor Martin Kristiansen
and the Online Distributed Proofreading Team
(http://www.pgdp.net)

Note:Images of the original pages can be downloaded from
http://www.gutenberg.org/files/59753/
Click on "page-images.zip" to download.

STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 35.
MORALENS UTVECKLING.
FRI BEARBETNING EFTER CH. LETOURNEAU:
”L’ÉVOLUTION DE LA MORALE”
AF
ELLEN KEY,
författarinna.
Andra tillökade upplagan.
(Sjunde tusendet.)
STOCKHOLM.
AlbÉrt BonniÉrs förlaÖ.

Innehåll:
Moralens utveckling.
Inledning 3.
1.Minnet som biologisk företeelse 5.
2.Djurens moral 8.
3.Människans moral 10.
4.Moralens fyra utvecklingsskeden 13.
5.Den djuriska moralen 14.
A. Människolifvets värde 14.
B. De svagas behandling 16.
C. Förhållandet mellan könen 20.
D. Aktning för äganderätten 25.
E. Altruism och pliktkänsla 26.
6.Vildens moral 32.
A. Människolifvets värde 33.
B. De svagas behandling 37.
C. Förhållandet mellan könen 38.
D. Aktningen för äganderätten 38.
E. Altruism och pliktkänsla 38.
7.Den barbariska moralen 40.
A. Judarnas moral 41.
B. Grekernas och romarnas moral 43.
C. De germaniska folkens moral 46.
8.Den industriella moralen 50.
9.Slutord 54.
Efterskrift 56.

STOCKHOLM.
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1903.

Inledning.
I en föregående småskrift[1] har jag sökt skildra den förhistoriska
människan, sådan som arkeologiens och etnografiens med hvarandra
sammanställda slutsatser visa oss att hon troligen varit.
Den vissheten att nutidens vildar i sina allmänna drag förete
samma egendomligheter, som den förhistoriska tidens människor, är
emellertid icke blott af en vidt omfattande betydelse med afseende å
våra insikter om den förhistoriska människans lefnads- och
arbetssätt. Genom att iakttaga de nu lefvande vilda folken kan man
äfven följa den utveckling, som samhället, religionerna och moralen
haft att genomgå. Det är med moralens utveckling vi nu skola
sysselsätta oss.
De hos människan som hos andra organiska varelser inneboende
bestämningarna självbevarelsedriften och släktbevarelsedriften värka
till en början utan hänsyn till annat än sin egen ögonblickliga
tillfredsställelse. Men genom sin växelvärkan på hvarandra, komma
dessa drifter att blifva sammansatta och olikartade; ur
själfbevarelsedriften utvecklar sig egoismen och ur
släktbevarelsedriften altruismen, båda lika oumbärliga för moralens
utveckling. Med egoism menas i detta sammanhang icke endast
själfviskhet. Ordet innefattar här äfven själfhjälp, själfkänsla,
själfvärksamhet, själfhäfdelse — eller med ett ord alla de
mångfaldiga lifsyttringar genom hvilka ett »jag», en »individ» — d.
v. s. en viss själfständig personlighet — häfdar sin säregna tillvaro
och främjar sin enskilda lycka. Altruism[2] åter är känslan för andras
väl och ve; behofvet att taga hänsyn också till andras lycka.
Moralen erhåller således en egoistisk sida eller plikterna mot oss
själfva, och en altruistisk eller plikterna mot andra. Men begreppen

om dessa plikter framgå på hvarje punkt af utvecklingen ur en
kompromiss mellan hvad egoismen kräfver som sin rätt och
altruismen som sin. Ju lägre moralen står, desto längre är afståndet
mellan egoism och altruism; ju högre utveckling moralen nått, desto
mera samvärkan och enhet finnes mellan båda. I så väl sed som lag
framträder på det högre moraliska skedet erkännandet af såväl den
enskilda människans som släktets berättigade kraf, och inom alla
områden ser man en sträfvan att förena de egoistiska och de
altruistiska fordringarna med hvarandra. I stort sedd blir därför
moralens utvecklingshistoria en skildring af huru människorna, drifna
af såväl egoism som altruism, arbetat sig till en allt större
växelvärkan och jämvikt mellan dessa båda grundkrafter, af hvilka
ingendera kan undertryckas utan skada för så väl den enskildes som
samhällets fullhet af lif.
Om en sådan skildring skall ge en sanningsenlig bild af moralens
utveckling, kan det ej undvikas att mycket måste uttalas, som
kanske värkar stötande på de läsare, hvilka för första gången sätta
sig in i ämnet. Jag har emellertid sökt göra den följande skildringen
så hofsam som aktningen för sanningen medger.

1. Minnet som biologisk företeelse.
En hvar har iakttagit små barns tafatta rörelser, när de handtera
något eller den möda, med hvilken de lära sig gå. Och de flästa
minnas hvilket tröttsamt arbete det var att lära sig skrifva, sy, ro,
simma, dansa, gå skridsko och andra, liknande färdigheter. Huru
mycket löjligt fäktande med armar och ben, huru mycket onödig
ansträngning, innan vi lärde oss utföra de olika rörelserna med
minsta möjliga kraftförbrukning och möda! Att vi slutligen kunnat
göra dylika saker allt bättre och bättre, beror på att man genom
öfning kan befästa de nödiga och utesluta de onödiga rörelserna.
Men denna möjlighet att inöfva färdigheter beror åter på ett s. k.
fysiologisk minne hos muskler, närver och i synnerhet närvcentra
genom hvilket de allt lättare och lättare göra om skrifrörelserna,
dansstegen, simtagen o. s. v. Det fysiologiska minnet är olikt det
psykologiska endast genom sin omedvetenhet. Man kan ju gå, spela,
simma, dansa, sy och ro utan att medvetet minnas alla de tidigare
rörelser genom hvilka man lärt sig detta. Men att man någonsin
kommit så långt, att man värkligen kan mekaniskt — eller rättare
automatiskt — utöfva dessa och liknande färdigheter, det beror på
att hvarje rörelse på närvcentra gör ett intryck, som dessa centra
bevara, och därigenom uppstår en benägenhet hos dem att på nytt
träda i samma slags värksamhet. Det är dessa i lifsvärktygen
ingångna återstoder af de ofta förnyade rörelserna, hvilka
småningom göra det möjligt att vi allt lättare och slutligen som sagt
automatiskt utföra dessa rörelser.[3]
Genom att hvarje intryck sålunda lämnar ett outplånligt märke i en
närvcell, frambringas ett »anlag» hos cellen. Och genom att dessa
»anlag» kunna lämnas i arf, blifva de slutligen alldeles naturliga,

samt mycket svåra att motvärka, sedan de blifvit väl befästa i
organismen.[4]
Genom dessa det organiska minnets egenskaper har man nu sökt
förklara också de moraliska egenskapernas och färdigheternas
utveckling. Denna skulle framgått af att vissa handlingar lämna
intryck i hjärncellerna och genom dessa intryck framkallas
nyssnämda benägenhet att åter — och lättare — utföra samma
handlingar. Härigenom danas slutligen hvad man enligt språkbruket
länge kallat »en andra natur», utan att dock veta huru sant detta
talesätt varit. Hvad man i allmänhet kallar instinkt hos djuren är det
lättfattligaste exemplet på det nyss sagda. Vi veta att hönan rufvar
ägg, när man lägger dem under henne, antingen de äro hennes
egna eller andra fåglars; fågeln, som är född i bur, har dock kvar sin
flygförmåga; en valp af en jakthund visar snart sina medfödda anlag
för jakt; hönsfågeln röjer ytterlig oro vid hökens närhet, om fågeln
också aldrig förut sett honom. Alla dessa företeelser äro en dylik,
genom många släktleds öfning vunnen, »andra natur». Ty att de icke
äro oumbärliga naturdrifter, att de tvärtom kunna bortfalla eller
omdanas, det visar sig på flera sätt. Om sålunda ett djur genom
ändrade lefnadsvanor icke längre behöfver en viss sådan förvärfvad
färdighet, då förloras också denna »instinkt» så småningom. Den
tama ankan mister sin längtan efter vattnet; hunden på Polynesiens
öar, som uteslutande födes med växtämnen, förlorar slutligen lusten
efter kött. Och dessa exempel kunde mångfaldigas.
Sålunda visar oss redan djurlifvet att uppfostran kan komma vissa
»instinkter» att »växa bort», andra att växa fram, genom att
närvcellerna behålla vissa intryck, hvilka öfvergå till vissa böjelser, till
hvad vi kalla det djurslagets »karaktär», d. v. s. dess egendomliga
skaplynne. Men icke blott de olika djurslagen förete sina olika
karaktärer: bland de högre djuren visa individer af samma slag äfven
mycket olika karaktärer.

2. Djurens moral.
De gamla religiösa eller filosofiska föreställningarna att människan i
sin egenskap af »fallet gudsbeläte» och tänkande varelse intager en
från djuren alldeles särskild ståndpunkt; att hon ensam har ett
samvete, som »anklagar eller ursakar»; att hon ensam skulle kunna
synda, emedan hon ensam kan skilja på och välja mellan det onda
och goda — denna föreställning kan icke längre uppehållas. Sedan
man börjat vetenskapligt sysselsätta sig med djurens själslif har det
nämligen gjorts många erfarenhetsrön med afseende å frändskapen
mellan människonaturen och den djuriska naturen i detta afseende.
Vi skola blott anföra ett exempel bland mängden:
En hund, som aldrig hade blifvit agad och aldrig förut stulit,
tillgrep en gång, då han var mycket hungrig, en kotlett. Men han åt
ej upp den; gömde sig tvärtom under soffan, och efter en stunds
inre strid, under hvilken husbonden på intet sätt låtsade om hans
handling, kom han fram för att lägga sitt tjufgods vid sin herres
fötter, under de djupaste tecken till ånger! Huru många små barn
eller vildar skulle visa en sådan samvetsömhet?
Den möjlighet till altruism, som är grundvillkoret för allt slags
samhällighet, finnes hos djuren i lika hög grad, som hos den
primitiva människan. Så snart några djur eller människor lefva i
flock, måste i någon mån, ömsesidig hänsyn och ömsesidig
hjälpsamhet inträda och de flockar, där denna ömsesidighet går
längst, hafva alla utsikter att besegra andra flockar i kampen för
tillvaron.
Som det omedelbaraste uttrycket af denna altruism kan man anse
föräldrakärleken, och denna är lika stor hos de högre djuren som
hos urmänniskan. Det är en vanlig företeelse att djurhonor, själfva

blödande ur flera sår, med sin kropp söka skydda ungen och med
sina yttersta krafter värna honom för jägaren, i stället för att söka
rädda sig själfva. Men icke blott föräldrakärlek utan hvad man
oegentligt plägar kalla människokärlek, d. v. s. kärlek till sina likar,
finnes hos djuren. Regeln bland dem liksom bland de primitiva
människorna är visserligen att en hvar i farans stund endast tänker
på sin egen räddning och lämnar de värnlösa åt sitt öde. Men äfven
hos djuren finnas undantag, värkliga drag af altruism, af hjältemodig
offervillighet för den svagare. Så t. ex. flydde en skara babianer,
förföljd af hundar, i vild skräck. En unge kunde ej följa de äldre, utan
blef efter, men klagade sin nöd med höga jämmerrop. En af de
redan i säkerhet varande aphanarna återvände då, bar ungen med
sig och räddade honom med egen lifsfara undan hundarnas gap.
Tillgifvenheten mellan djur kan vara så stor att det ena begår
själfmord, då det andra dör. Och att finna djur, som hängifvet vårda
gamla föräldrar eller sjuka kamrater, hör icke till ovanligheten. I
myrsamhällena är denna altruism påfallande stor. Sårade myror
vårdas omsorgsfullt — man har till och med iakttagit en myra, som
hängifvet skötte en sårad vän i fem månader — och larverna
omhuldas samt försvaras med största ömhet och det största
dödsförakt. Men det råder i detta hänseende stor skillnad mellan
såväl olika myrsamhällen som olika individer inom samma stack. Så
att altruismen hos myrorna är ingalunda blott en »blind instinkt».
Sak samma med fliten hos bin; det finnes flitiga och lata bin, ja,
tjufaktiga bin. Om man blandar brännvin i honungen, bli bina
alldeles »försupna» samt hemfalla sedan ohjälpligt till drinkarens
laster, medan de annars utveckla alla medborgerliga dygder.[5]
Om utrymmet medgåfve det, skulle lätt en mängd exempel från
djurlifvet kunna uppräknas, som visa huru de s. k. naturliga
instinkterna kunna omdanas eller rent af utbytas mot andra, och
huru, under äfven den mäst själfviska kamp för tillvaron, handlingar
af hjältemodig uppoffring utföras af somliga djur. Det är mellan de
olika djurslagen, som den vilda »kampen för tillvaron» pågår, medan
den ömsesidiga hjälpen ofta bestämmer samlifvet mellan djur af
samma släkte.[6]

3. Människans moral.
På samma sätt hafva hos människan vissa instinkter blifvit
omdanade, vissa handlingar upprepade tills de blifvit böjelser. Men
äfven sedan flertalet människor upphört att bero af vissa instinkter,
som varit inkarnerade — d. v. s. gått in i »kött och blod» — hos våra
förfäder, så kunna dessa instinkter framträda hos enstaka individer.
Vissa vilddjurslika beteenden, vissa oemotståndliga drifter, såsom
mordmani, tjufmani o. s. v. äro kvarlefvor af ett tidigare skede, och
de människor, som stå under dessa drifters inflytande, tillfredsställa
dem utan hänsyn vare sig till sin egen nytta, till den offentliga
skammen eller till sedlighetsbegreppen — alldeles så, som flertalet
människor under ett tidigare skede tillfredsställde dessa samma
drifter.[7]
Men å andra sidan framträda stundom människor, hvilkas
handlingar lika mycket höja sig öfver den allmänna sedlighetens
ståndpunkt, som dessa förstnämdas stå under den. Dessa sällsynta
företeelser äro förebud till ett framtida, än högre utvecklingsskede. I
de flästa fall dukar visserligen detta högre stående fåtal under för
det lägre stående flertalet; men dessförinnan hafva dessa få
stundom hunnit gifva några af sina egendomligheter i arf åt
efterkommande, stundom också hunnit gifva sina samtida ett
intryck, som småningom blir värksamt i ombildande riktning.
Ur själfbevarelsedriften hafva människans allra första aningar om
»rätt och orätt» uppstått. Hvad urmänniskan erfor som för sig
gagnande ansågs småningom i hennes begrepp rätt; det skadliga
ansågs orätt. Och sålunda blefvo redan inom de första
sammanslutna flockarna vissa handlingar förbjudna, andra befallda,
emedan de förra voro nyttiga för flocken och de senare skadliga.

Dessa förbud och föreskrifter voro ytterst få, men däremot följderna
af olydnad mot dem mycket svåra. Och på detta sätt erhöllo
medlemmarna i flocken en viss, mycket begränsad men ganska
bestämd uppfattning af hvad de borde göra eller låta bli att göra.
Genom att handlingen i ena fallet erhöll understöd, i det andra rönte
motstånd, lärde man sig att göra ett slags urval; det förra slaget af
handlingar blef småningom angenämare än det senare, som alltid af
de starkare vardt tuktat.
Hos de svagare uppstod — genom denna upprepade
underkastelse under de starkares vilja — sådana slags organiska
intryck, som i det föregående äro skildrade. Intrycken blefvo
småningom böjelser och dessa inkarnerades hos nästa släktled, som
i sin ordning lämnade dem än mer stärkta i arf åt det nästa. Flertalet
följde villigt dessa böjelsers maning och kände, då de motstodo den,
en oro, som ännu icke kan kallas samvetskval, men är den fruktan
för följderna ur hvilken samvetsoron utvecklas. Till uppkomsten af
vissa enkla moralbegrepp bidrog i väsentlig grad ett annat
inflytande. Redan hos djuren finner man stor känslighet för likars
omdöme, och »sällskapsdjuret» människan är ytterst beroende
däraf. När de som nyttiga ansedda handlingarna naturligtvis möttes
af omgifningens bifall, medan de som skadliga bedömda drabbades
af klander, så medvärkade denna allmänna mening kraftigt att
befästa uppfattningen om det lofvärda i somliga och det straffvärda i
andra handlingar. Först under detta senare utvecklingsskede kan
man börja tala om ett samvete, ett inre medvetande, som afgör det
rätta eller orätta i ens handlingssätt. Detta medvetande, hvilket till
en början bestämmes genom samhällsmeningen — och således, i
ordets fulla mening, är ett samvetande om rätt och orätt — höjes
genom en allt mer sammansatt utveckling därhän, att för den högre
stående individen de »oskrifna lagarna» i hans eget inre bli mer
befallande än de af samhället stadfästa.
I hvarje tid finnes ett högre och ett lägre medvetande om det
handlingssätt, som för alla är det mäst gagneliga. Det högre
medvetandet finnes blott hos ett fåtal, och endast mycket
småningom upphöjer man till moralbud de nya sedliga kraf, som
flertalet alltid först i »sedlighetens» namn bekämpar, när en enstaka

person eller meningsflock vågar uttala dem. Men ehuru de sedliga
instinkterna, sedan de väl äro inorganiserade, blifva ärftliga på
samma sätt som djurens instinkter, så äger dock denna ärftlighet ej
rum lika ovillkorligt. De moraliska instinkterna äro unga, således
mindre djupt grundade, lättare förlorade; ärftligheten är
oregelbunden, gör stora språng och är utsatt för många, hvarandra
korsande inflytelser. Dock är den moraliska ärftligheten mera
påtaglig än den intellektuella. Ty de intellektuella egenskaperna äro
de allra sist förvärfvade, således de mäst ovissa och hafva hittills
endast visat sig ärftliga under några släktled.
Ömsesidig uppfostran, lagar, föredöme, hafva alla samvärkat att
ge stadga åt de böjelser, som samhället på ett visst utvecklingsskede
erkänt som varande moraliska. Men begreppen om det moraliska
eller omoraliska hos vissa böjelser hafva varit ytterst växlande,
såsom etnografien, historien och litteraturen till öfverflöd bevisa. En
viss slags uppfostran, vissa vanor kunna — om de iakttagas under
en tillräckligt lång följd af släktled — skapa vissa anlag, vissa dygder
eller vissa laster medan en ny inflytelse, nya vanor kunna omdana
begreppen så, att den forna dygden anses som ogärning eller
omvändt. För att blott nämna ett enda exempel: vi straffa nu som
brott mot lif och egendom alla tilltag, som likna våra nordiska fäders
vikingatåg, hvilka däremot för 1,000 år sedan ansågos som
utomordentligt hedrande mannabragder. På längden gör sig vanligen
det starkaste af de inflytanden, som den samhälleliga omgifningen
utöfvar, rådande, äfven om det strider mot våra ärftliga böjelser,
hvilka alltid äro ytterligt sega. Som regel ser man därför den enskilde
handla så, som landets lagar, flertalets uppfattning och inflytelserika
människors föredöme angifva såsom rätt.
På en låg moralisk ståndpunkt är man i så hög grad beroende af
omgifningen, att man endast anser moralens bud giltiga för ens
beteende mot stamförvanter, men icke mot främlingar. Ju högre ett
folk nått i utveckling, desto flera individer finnas inom detsamma,
som vidga denna trånga uppfattning af altruismen; ja, en stor del af
moralens utvecklingshistoria innebär icke förvärfvandet af nya
rättsbegrepp, utan utsträckandet af de gamla begreppens
omfattning från fränden till främlingen, från landskapet till landet,

från frie till ofrie, från mannen till kvinnan, från öfverklass till
underklass, från fosterlandet till mänskligheten.
Emot de äldre religiösa och filosofiska lärorna ställer nutidens
antropologi och etnografi vissheten att det icke inom ett enda
område för den mänskliga rättskänslan finnes någon af alla folk
fasthållen norm; att all sedlighet är en följd af småningom samlad
erfarenhet och småningom vunnet arf, och att således hvarken
gudomlig uppenbarelse eller medfödda rättsbegrepp legat till grund
för moralen.

4. Moralens fyra utvecklingsskeden.
Naturen gör intet språng. Liksom människans organism utvecklat sig
från lägre till högre lifsformer, så har hennes moral utvecklats från
en ståndpunkt, som vi kunna kalla djurisk. Under detta djuriska
skede är kannibalismen det framträdande draget.
Småningom upphör människoätandet; och slafveriet framträder. I
stället för att behandla sin krigsfånge som jaktbyte behandlar man
honom nu som arbetsdjur. Detta moraliska skede kan kallas vildens.
Under det tredje skedet, barbarens, utbytes småningom slafveriet
mot lifegenskap; aktningen för lif och egendom — till hvilken hustru
räknas — är så mycket ökad, att mord, stöld och äktenskapsbrott
strängt straffas.
Under det fjärde — och tillsvidare sista — moraliska skedet, det i
hvilket vi befinna oss, är den lifegne vorden daglönare. Den
barbariska moralen finnes kvar i mycket, men man börjar blygas för
densamma, och hyckleriet utmärker därför vår tid liksom alla de
skeden, då en högre sedelära erkännes än den, som gått in i kött
och blod hos samhällets flertal. Slafveriet och lifegenskapen äro —
förklädda — kvar i lönekampen. Mordet fördömes af lagen, men
massmordet, kriget, godkännes ännu af allmänna meningen. Engifte
ålägges af lagen, men prostitutionen är dock socialt erkänd.
Offervillighet predikas, men vinstbegär drifver nästan alla företag;
rikedomen äger all makt. Samtidens moral är den industriella.
Dessa fyra skeden öfvergå det ena i det andra; flera samtida folk
stå ännu på något af de tidigare skedena, men västerlandets odling
befinner sig i det sistnämda, industriella eller merkantila skedet.
Inom detta åter finnas individer, hvilkas lif och lära äro omgifningen
mycket öfverlägsna; de äro så att säga nutidens löften om en bättre

framtid. Men man får ej döma nutidens allmänna moral efter dessa
undantagsmänniskor, lika litet som t. ex. Sokrates kan anses ha varit
ett uttryck af den allmänna sedligheten hos grekerna eller Jesus af
den hos judarna rådande.
Till utgångspunkt vid bedömandet af hvarje moraliskt skede måste
man tvärtom taga flertalets seder, de vanliga företeelserna, icke
ytterligheter i vare sig det goda eller onda. Det blir sålunda icke de
finare skiftningarna i den moraliska utvecklingen utan endast några
få, väsentliga drag, som i det följande komma att framhållas för att
utmärka skillnaderna mellan den djuriska, den vilda, den barbariska
och den industriella moralens skeden. Dessa hufvuddrag äro:
människolifvets värde, de svagas behandling, förhållandet mellan
könen, aktning för äganderätten samt altruismen i allmänhet och
pliktkänslan gent emot den rådande moralen.

5. Den djuriska moralen.
A. Människans värde. Den djuriska moralen vet intet om aktning
för människolifvet. För att stilla sin hunger efter kött och tillgodose
sitt begär efter läckerheter, äta människorna hvarandra. Hos alla
kannibaler anses ungt kvinnokött som mest välsmakande. Och innan
hustrun hunnit bli gammal och seg uppätes hon därför ofta;
stundom får hon själf tända elden, öfver hvilken hon sedan anrättas.
Bekant är historien om vilden, som af en missionär erhöll besked, att
han ej kunde bli döpt, så länge han lefde i tvegifte. Om ett par dagar
meddelade vilden, att detta hinder nu var undanröjt, ty han hade ätit
upp den ena hustrun! Föräldrarna uppätas, då de åldras, af barnen,
och icke sällan äta föräldrarna sina egna barn. Äfven om modern
gråter, då fadern dödar barnet, lugnar hon sig vanligen, ifall hon får
sin »lagliga» del, barnets hufvud, att gnaga på. I Australien, på Nya
Seeland och Stilla hafvets öar, där människoätandet ännu delvis
kvarlefver, är kriget sällan annat än människojakt. Man äter sitt
nedlagda byte på själfva slagfältet eller tar hem det, göder det och
slaktar det sedan vid något fästligt tillfälle. Man undervisar
ungdomen huru den på ett »passande» sätt skall stycka och äta en
människa. Hämdlusten och den föreställningen att man kan tillägna
sig fiendens styrka och mod genom att äta hans kött medvärka att
bevara kannibalismen, äfven där det finnes godt om annan köttföda.
Fåfängan öfvar ock sitt inflytande; så t. ex. berättar en resande om
en man, som åt sin hustru blott för att bli omtalad som en duktig
personlighet. Där tillförseln på människovildt var jämförelsevis ringa,
förbehöll man i fredstid denna läckerhet åt höfdingarna — hvilka
dessutom alltid ha rätten till de bästa bitarna. Det öfriga folket
kunde blott under krigstid erhålla denna njutning, och kvinnorna

förbjödos helt och hållet att taga del i dessa måltider. När
människoätandet i dess hvardagliga form småningom upphör,
stannar det länge kvar som religiöst bruk; människooffren till
gudarna äro ett bland uttrycken för tron, att gudarna också älskade
människokött. Sägnerna om Abrahams offrande af sin son Isak och
grekernas af Ifigenia — hvilka båda offer först voro befallda af
gudarna, men sedan hindrades genom gudomligt ingripande —
bevisa att vid det skedet ett nytt rättsmedvetande höll på att arbeta
sig fram, ett medvetande, hvilket fördömde människooffer. I
åtskilliga religioner, äfven den kristna, finnas föreställningar och
bruk, som stå i ett, nu undanskymt, sammanhang med detta tidiga
utvecklingsskede. Ej blott som religiöst bruk utan ock som en
straffbestämmelse har människoätandet fortlefvat hos ganska högt
utvecklade folk. På Sumatra t. ex. dömas äktenskapsbrytare och
tjufvar att ätas. Och äfven hos vår tids kulturfolk finner man att
människoätandet tillgripes vid hungersnöd; t. ex. af strandade
europeiska skeppsbesättningar.[8]
De trakter, där kannibalismen visar sig svårast att utrota, hafva
varit sådana, där (som t. ex. på Nya Seeland) naturen endast
frambringar ett ringa antal af däggdjur och saftiga frukter. I de
trakter däremot, hvarest annan riklig köttföda finnes, aftager
kannibalismen genom många samvärkande inflytanden. Det
kraftigaste har troligen varit nyssnämda förbud för kvinnor att äta
människokött, emedan männen velat förbehålla sig ensamma denna
njutning. Förbudet har uppehållits t. o. m. genom dödsstraff, och
fruktan har sålunda småningom hos kvinnan alstrat en instinktiv
motvilja för detta födoämne, medan hon tvärtom, där intet sådant
förbud varit gällande, med god smak delar de rysliga måltiderna t.
ex. på Nya Seeland. Sedan människoätandet på nyssnämda sätt
blifvit motbjudande för kvinnorna, utvecklades också småningom hos
barnen mödrarnas motvilja för människoätandet. Detta är ett af de
många fall i moralens utvecklingshistoria, där själfviskheten hos ena
delen af mänskligheten varit en af orsakerna till en sedlig känslas
uppvaknande hos den andra delen.

B. De svagas behandling. Ej blott genom kannibalism, utan äfven
på många andra sätt visar sig under det djuriska skedet
missaktningen för människolifvet. Det finnes intet samhälleligt skydd
för den svagare; dråp är en enskild angelägenhet, och en hvar
bärgar sitt lif blott i mån af sin förmåga att värja det — hvadan
också de gamla och sjuka, kvinnor och barn äro i de starkares våld.
Ett oupphörligt krigstillstånd råder; vilddjursbegäret att döda, att
besegra sina medtäflare, att äta människokött underhåller detta
tillstånd, och ur detsamma födes den uppfattningen, att det är en
ära att följas af många slagna fiender in i det andra lifvet. Våra
nordiska fäders begrepp om Valhalls fröjder — där kämpen fortsatte
lifvets strider — liknar alldeles det, som ännu fortlefver hos öbon på
Viti[9], hvilken sörjer, när han icke kan framträda för gudarna följd af
nog många »goda gärningar», d. v. s. dödade fiender! Hälst slaktas
fångarna under marter, och äfven sedan människoätandet upphört,
fortsättes själfva detta pinande som ett älsklingsnöje; ofta släppas
fångarna lösa för att hetsas till döds, alldeles så som vildens
europeiska broder roar sig med att hetsa sitt instängda villebråd i
sina jaktparker!
Och är väl — i aktning för människolifvet — monarken, som
afskickar sina segertelegram efter en »lycklig» drabbning, väsentligt
skild från indianen, som med stolthet förtäljer att han har 500
skalper af fiender, från hvilka han befriat sitt folk?
Till den djuriska moralens krigsseder hör ock ett fullständigt
nedgörande af fiendens gubbar, kvinnor och barn. Först småningom
börjar man inskränka dessa allmänna blodbad, dels genom
envigeskamp mellan några utvalda kämpar, dels genom att upprätta
med religiös hälg omgifna skyddsplatser (asyler). Sålunda fick hos
greken den flyende fienden skydd vid husets härd eller vid templets
altare, och en motsvarighet till detta har man funnit i våra dagar t.
ex. hos vildarna på Sandwichsöarna.
Européens eröfringsfärder till Amerika, hans nutida
»civilisatoriska» expeditioner till Asien och Afrika och hans krig,
sådana de förts ännu på aderton-hundratalet, visa oss icke någon
synnerligen skarp gräns mellan den djuriska vildens och européens

moral i fråga om aktningen för människolifvet, när eröfring och krig
bragt hans likar i hans våld.
Under människans tidigaste utvecklingsskeden, då kampen för
tillvaron är hård, tillgången på födoämnen knapp, blir den svage
endast en börda för den starkare, som denne snarast möjligt söker
befria sig från. I Nya Kaledonien blir den, som ej orkat äta på 3
dagar, vanligen ihjälslagen, och de åldrige begrafvas lefvande, ofta
utan att man förut gjort sig mödan att slå ihjäl dem. På Sumatra åt
en folkstam sina gamla föräldrar under den tid af året, när saltet var
billigt och citronerna mogna. De gamla stego upp i ett träd, barnen
skakade trädet under sången: »Frukten är mogen, tiden är inne»; de
gamla stego ned, slaktades och åtos med salt och citron. På Viti var
föräldramord för ej länge sedan rent af en religiös plikt! Enligt den
religiösa föreställningen därstädes skulle man komma till det andra
lifvet alldeles i samma tillstånd som man lämnat detta. Det var
därför barnens uppgift att befordra sina föräldrar till evigheten,
innan de blifvit allt för orkeslösa. Familjen följde den gamle till
grafven, man tog ett hjärtligt afsked, strypte sedan åldringen samt
begrof honom högtidligt. Vitibons pliktkänsla var i detta afseende
lika befallande som européens är det i alldeles motsatt riktning.
Buschmännen låta vilddjuren äta upp de gamle; andra folk åter
lämna dem att svälta ihjäl; sådan var lapparnas och är stundom
ännu eskimåernas sed.
Hvad vården om afkomman angår, så är den djuriska människans
moral i regeln djurens underlägsen. Men detta beror åter på
människans öfverlägsna förmåga att beräkna villkoren för seger i
kampen för tillvaron. För människan liksom för djuret är
själfbevarelsedriften och könsdriften de två starkaste drifkrafterna.
Släktbevarelsedriftens andra beståndsdel, kärleken till afkomman,
kan lätt råka i strid med själfbevarelsedriften, och då segrar denna
senare oftare hos den om lifskampens svårigheter mera medvetna
människan än hos djuret. Under de tidigare skeden, om hvilka vi nu
tala, lefde alla i umbäranden och faror. Vården om afkomman
innebar under dessa förhållanden så mycken möda, att man kan
förstå att egoismen i nödens stund segrade, ehuru ej utan strid, —
och att barnen offrades för det egna jaget.

Ju lägre en folkstam står i utveckling, och ju värnlösare den därför
är i kampen för tillvaron, desto vanligare äro barnamord. I
Tasmanien mörda föräldrarna vanligen de 3-4 första barnen, i
synnerhet om de äro flickor, och sker ej detta strax efter födseln, så
utföres det i regeln när krig utbryter. Att vildarna i häftighet slå ihjäl
sina barn är också mycket vanligt. Sålunda såg en resande i
Eldslandet en far krossa sitt barn mot klippan, emedan barnet stött
omkull en äggkorg — ett kraftigare uttryck af samma råhet, som vid
liknande tillfällen kommer européerna att med stryk öfverfalla sina
barn.
Medan den moraliskt outvecklade människan sällan är i stånd att
behärska sig, är vilden detta endast i de fall, där en lång erfarenhet
om tygellöshetens följder gjort själfbehärskning till hans »andra
natur». Den primitiva människans andliga lif är en rad af enkla
impulser, hvilka sällan tyglas af yttre hänsyn eller hämmas af några
inre motvärkande rörelser; därför följer handlingen blixtsnabbt
driftens ingifvelse.
Att vildarna därjämte utan tvekan döda de vanskapliga barnen och
att barnamord är eller varit lagstadgat på sådana öar i Stilla hafvet,
där födoämnenas mängd varit begränsad — detta är sakförhållanden
af hvilka man skulle tycka sig berättigad att sluta till frånvaron af all
föräldrakärlek hos vildarna. Men moderkärleken är så djupt rotad i
naturen, att de tasmaniska kvinnorna, som beröfvas sina barn,
skaffa sig ersättning genom att ägna sina ömma omsorger åt små
hundar. Och ej ens på Sandwichsöarna — där den kvinna, som
försummade plikten att låta mörda sina barn, så snart hon fick fler
än högst tre, drabbades af samhällets förakt och skymfligt uteslöts
ur alla »aktningsvärda» samhällsmedlemmars sällskap — blef
modersömheten utrotad. Från den härledde sig t. ex. seden, att
barnet skulle dödas genast efter födseln och innan modern sett det;
hade det andats blott en half timme, fick det fortfarande lefva. Och
på dessa öar omhuldades de uppväxande barnen med stor ömhet af
sina mödrar.
Barnamordens svårutrotlighet sammanhänger med den mycket
naturliga uppfattningen, att barnen äro föräldrarnas egendom. Det

är först mycket sent och ännu ytterst otillräckligt, som samhället
beredt skydd för barnen mot föräldrarnas godtycke.
Fosterfördrifning hör också samman med den djuriska moralen.
Hos många vilda folk bedrifves den planmässigt och fortsättes långt
efter det barnamorden börjat betraktas som omoraliska. Att såväl
fosterfördrifning som barnamord ännu tillhöra också kulturfolkens
seder, ehuru de fördömas af deras moral, beror måhända därpå, att
det ofödda eller nyfödda barnet af kvinnan uppfattas som endast en
del af hennes egen kropp, hvilken hon kan behandla efter behag.
Blott småningom blir barnet för moderns känsla en själfständig
personlighet. De flästa barnamord hos kulturfolken, liksom hos
vildarna, begås också inom första dygnet; ifrån det modern börjat
vårda barnet, vaknar ömheten och besegrar alla andra känslor af
blygsel, af oro för framtiden o. s. v. Att äfven bildade kvinnors moral
ofta är djurisk i fråga om moderlighetens plikter, torde dessutom
delvis bero af den falska anständighet, hvilken hos kulturfolken vållar
att den unga flickan ej uppfostras till insikt om sin plikt gentemot
släktets lif. Först när kvinnorna från barndomen lära sig betrakta
släktlifvet i kunskapens fulla dager och med religiöst allvar, kunna
hos dem de sedliga begrepp allsidigt utvecklas, som hafva sin rot i
uppfyllandet af naturens egna villkor, men i hvilka begrepp kvinnorna
stundom ännu stå på sina urmödrars låga ståndpunkt.
I många afseenden, utom det nyssnämda, kunna vi i våra
kultursamhällen finna kvarlefvor af den djuriska moralen med
afseende å betraktandet af människan ur väsentligen matnyttig
synpunkt. Morden på fosterbarn och undantagshjon äro yttringar af
den primitiva olusten att föda onyttiga personer. Och många steg på
den sedliga skalan torde ej skilja den östersjöfiskare — som då han
fann sin drunknade hustrus lik fullsatt af ålar, plockade bort dessa
och lade ut liket för att få ny fångst — från australnegern, som
styckar sitt lefvande barn för att få fiskbete.
C. Förhållandet mellan könen. Bland djuren, åtminstone
ryggradsdjuren, äro honorna i regeln icke föremål för misshandling.
Hos somliga fåglar kan man t. o. m. säga att frieriet, makens ömhet

om makan under häckningstiden och den ena makens djupa sorg vid
den andras död förete tecken till en kärlek af högre art. Äktenskaplig
kärlek i högre mening är en känsla, i hvilken egoismen och
altruismen nått full jämvikt, så att den egna lyckan endast vinnes i
och genom beredandet af den andras lycka. Men af denna slags
äktenskapliga kärlek finnes hos den djuriska människan intet spår;
hon står tvärtom i detta fall långt under icke blott fåglarna utan
många af däggdjuren. I Tasmanien, hos australnegrerna och
flerstädes, är kvinnan ännu blott en svagare varelse, som mannen
kan bruka och misshandla utan ringaste hänsyn. Öfverallt på den
djuriska moralens ståndpunkt, och under det skede, då fiske, jakt
och krig äro mannens enda sysselsättningar, lägges allt annat
arbete, äfven det tyngsta, på kvinnan. Hon bygger bostaden, samlar
bränslet, bär alla bördor, ofta med dibarnet på ryggen, tillagar födan
och mättar sig med de kvarlefvor, mannen kastar åt henne. Ha fisket
eller jakten slagit fel, får hon gräfva upp rötter, dyka efter musslor,
klättra efter frukter. De flästa kvinnor hos nutidens vilda folk
vanställas af sår eller ärr efter männens misshandling. Gitter mannen
ej själf aga hustrun, lämnar han henne i några kvinnors våld, hvilka i
hennes misshandlande finna den grymma njutning, som den
förtryckta och outvecklade varelsen ofta känner af att låta andra lida
hvad man själf lidit, liksom de europeiska barn, som uppfostras med
stryk, vanligen äro de grymmaste mot andra, svagare barn och djur.
Nya Seelands »vigselformulär» består i dessa till mannen riktade
ord: »Du är hennes herre; sälj henne, döda henne, ät henne, om du
behagar». I Indien och flerstädes var hustrun fordom pliktig att döda
sig vid mannens död. Uppfattningen af kvinnan som en oren varelse
har tagit sig uttryck i många vildars seder. Flerstädes får hon ej äta
tillsammans med männen, ja ej ens koka sin mat vid samma eld.
Efter barnsbörden måste hon genom mångahanda bruk renas, och
ännu kvarlefver i våra samhällen i och med »kyrktagningen» en
återstod af den djuriska moralens låga uppfattning af moderskapet.
Ehuru sederna växla mellan större och mindre grad af grymhet,
kan man säga om nutidens vildar, att kvinnan af dem uppfattas som
lastdjur, njutningsmedel och slutligen födoämne, samt att denna
uppfattning är för den djuriska moralen betecknande. Att flera af

nutidens forskare anse den tidigaste familjen hafva varit grundad på
modersväldet (»matriarkatet»), icke på fadersväldet, ändrar icke
sakförhållandet, att kvinnorna hos forntidens vilda folk haft och hos
nutidens hafva en mycket låg ställning. Matriarkatet anses ha
uppstått genom omöjligheten att veta hvem som var den rätte
fadern, då samma kvinna ägdes af flera män. Modern, som, utom
lifvet, också gaf barnet den första vården, blef då ansedd som dess
rätta ägare, och modern med sitt barn blefvo således familjens
första medlemmar. Så tillfälligt var — under detta skede — mannens
förhållande till kvinnan, att hans förtryck af henne som den svagare
ej mildrades af någon som hälst ömhet.
Fadersväldet, trots all dess grymma makt öfver hustrurna och
barnen, blef därför ett stort framsteg i moralisk utveckling, ty
mannens äganderätt till vissa kvinnor och barn medförde
småningom en utveckling af den beskyddande ömhetens känsla hos
honom. Mannens ändrade uppfattning af kvinnan har framgått
genom en så ytterst långsam — och ännu alldeles oafslutad —
utveckling, att det är på goda skäl, man plägar bedöma ett
samhälles odlingsgrad efter den ställning kvinnan intar inom
detsamma.
Blygsamhetskänslan är, liksom kärleken af sen tillkomst. Äfven hos
de djurslag, där ömheten mellan makarna är stor och där honan
behandlas väl, finnes ej spår af blygsamhet; äfven hos de primitiva
människorna saknas den lika fullständigt. Hvarje drift tillfredsställes
ögonblickligt, offentligt och utan aning om anständighet. I
förhållandet mellan könen råder månggifte i ordets fulla bemärkelse.
Och när mannen börjar kräfva trohet af sina hustrur, så är det till en
början endast ur äganderättslig synpunkt; han vill icke bli bestulen,
men han hyr gärna ut hustrurna åt sina vänner eller andra män. En
hottentott hyr ut sin hustru åt européen för en bit tobak, lika villigt
som hans dotter säljer sig för en bomullsnäsduk.
Själfva »äktenskapet» åvägabringas genom rof; mannen lurar på
grannstammens kvinnor; finner han en, så störtar han sig öfver
henne, döfvar henne med ett klubbslag och släpar henne hem vid
håret. Ju flera sålunda vunna hustrur desto flera slafvinnor har också
mannen. Rofvet uppgöres senare med hennes stam, så att hon blir

röfvarens lagliga egendom; äfven äktenskapen inom stammen
motsvara det gamla nordiska uttrycket »brudköp»: kvinnan är en
sak, hvilken mannen tillhandlar sig af ägaren, som är fadern eller
närmaste manliga frände[10].
Föreställningen att kvinnan af naturen skulle hafva ett slags
blygsamhetskänsla, ett visst begrepp om kyskhet, motbevisas
fullständigt genom etnografien. Där samhällsseden godkänner det,
öfverlämnar sig kvinnan från tidiga ungdomen åt huru många män
som hälst; där mannen ej kräfver trohet, finnes hos hustrun ej ens
begreppet därom; blodskam är flerstädes en naturlig sak, som ej
uppväcker minsta fasa, och att vid religiösa fäster få offra sin
jungfrulighet åt prästerna är en af ungmör eftersträfvad ära.
Urmänniskans ohäjdade tillfredsställande af de naturliga drifterna
hindrar ej hos dem uppståendet af onaturliga laster. Långt ifrån att
dessa — som man hör påstås — bland vildarna utbredas genom
européerna (och hos dessa senare uppstå genom en »onaturlig»
kultur), finnas tvärtom sådana laster hos en del vilda folk, innan de
haft ringaste beröring med européerna.[11]
Så länge ingen blygsamhetskänsla finnes, brukas inga kläder,
annat än som skydd mot köld, i strid, o. s. v. eller som grannlåt.
Kvinnan börjar att hölja sig, när mannen börjar göra sin äganderätt
till henne gällande, och när han på henne straffar andra mäns
tillgrepp af denna hans egendom. Genom fruktan alstras således hos
kvinnan den första ansatsen till könslig återhållsamhet, omsorgen att
ej utsätta sig för andra mäns blickar och hustrulig trohet. Att fruktan
är första drifkraften, framgår bland annat af följande sakförhållande:
hos samma folk, där hustrurna börjat behärska sig, skall man ännu
finna de ogifta kvinnorna alldeles tygellösa, och medan de förra
delvis hölja sig, gå de ogifta alldeles nakna. På Tahiti, där den
könsliga friheten för ej länge sedan var alldeles utan gräns, fanns ej
skymt af blygsamhet; på Nya Seeland däremot — hvarest männen
döda sina hustrur, ifall de utan tillstånd gifva sig åt andra män —
behålla kvinnorna t. o. m. under sömnen och under badet en lätt
dräkt. Hos dessa Ny-Seeländska kvinnor, som ännu äro kannibaler,
hafva dock redan ömhets- och trohetskänslorna nått en ej ringa grad
af utveckling, såsom de européer intyga, hvilka haft hustrur till låns

af infödingarna. Och äfven hos de Ny-Seeländske männen har en
viss känsla af olust gent emot dylika »lån» börjat utveckla sig. En
höfding motstod till och med en europé, som ville låna hustrun mot
att ge mannen en enkelbössa; men när européen slutligen bjöd
honom en dubbelbössa, tog han bössan med ena handen och sköt
med den andra hustrun mot främlingen.
Att blygsamhetskänslan sedan den utvecklats, dock förblifvit
beroende af klimatiska och andra förhållanden och därigenom ytterst
växlande, är en allmänt känd sak. Japanesiskan t. ex., som är
mycket anständigare klädd än europeiskan, badar sig oklädd i en hel
samling af män; den franska damen under förra århundradet lät den
manlige kammartjänaren kläda sig från topp till tå, men kände
förlägenhet om hon råkat att af ett sällskap bli sedd med naturlig
hårfärg, utan puder; nutidens världsdamer tveka ej att på aftonen
visa sig halfnakna i baldräkt, men blygas om en man på morgonen
öfverraskar dem i en mycket mindre blottande morgondräkt.
Kortligen: begreppet om kyskhet och blygsamhet beror ingenstädes
af något annat än den uppfattning därom, som hos ens omgifning är
gängse. Och ifråga om kyskheten hos kulturfolken kan t. ex.
påpekas, att i Spanien, Skottland o. s. v., där barn utom äktenskapet
icke anses som en skam, äro barnamord mycket sällsynta och
omvändt.
Men själfva kyskhetens och blygsamhetens känsla väckes först hos
mödrarna genom fruktan, utvecklas sedan hos döttrarna, och
småningom bli kyskheten och blygsamheten naturliga känslor hos
kvinnorna, som sedan invärka äfven på männens moral i dessa
afseenden.
Slutsatsen af dessa iakttagelser rörande könsförhållandet blir: att
den kyska kärleken, en allomfattande, hel och varaktig lidelse, är en
frukt af utvecklingen, och den kan således ej finnas vare sig hos det
ena eller andra könet på de lägre utvecklingsskedena. Men vildens
djuriska drift är första länken i en kedja, hvars sista länk är den
stora, upphöjda och frigörande känsla, som drager andligt
besläktade, högt utvecklade naturer till hvarandra. Och ännu i dag
torde förmågan att på detta sätt djupt älska endast finnas hos ett

fåtal — som en företrädesrätt, rik på möjligheter af den största lycka
och det största lidande.
Detta fåtal skulle troligen ej nu nått denna förädling af den
ursprungliga, råa driften, ifall icke våra förfäder, i sin starka egoism,
med döden straffat sina kvinnor, när dessa glömde att de voro delar
af sin »herres» lösegendom.
D. Aktning för äganderätten. Äfven aktningen för äganderätten
är en förvärfvad känsla. I våra af pänningen behärskade samhällen,
är allmänna moralen mycket sträng mot tjufnad i de former, som
hemfalla under lagen. Man kan göra sig skyldig till affärssvindel, till
politisk eller annan korruption; man kan svika sin öfvertygelse för
vinnings skull och — ändå förbli hedrad som »samhällspelare»,
medan stackaren, som stulit af nöd, blir samhälleligt brännmärkt!
Ett förvärfvat begrepp, så djupt rotat som aktningen för
äganderätten nu är i vårt samhälle, måste hafva börjat förvärfvas
mycket tidigt. I människosläktets barndom voro tvisterna om mitt
och ditt helt visst de först och oftast förekommande, liksom i
barnkamrarna nu för tiden.
Visserligen finnes i alla primitiva samhällen kommunism med
afseende å stammens egendom. Men stammen värnar sina
jaktmarker och fiskvatten mot grannstammen. Nödvändigheten att
åt sig trygga villkoren för lifsuppehälle, skapar det första
medvetandet om äganderätt. Inom stammen torde
äganderättskänslan först ha gjort sig gällande i önskan att för sig
behålla de kvinnor man fångat eller tillbytt sig; den nytta, hustrurna
gjorde sin herre och man, väckte antagligen tidigt hos honom den
moraliska åskådning, som en buschman uttryckte sålunda: »När man
tar min hustru, gör man orätt; när jag tar en annans, gör jag rätt».
En åskådning, som icke saknar anhängare — ehuru mindre
öppenhjärtiga — i våra samhällen.
Äktenskapsbrottet straffas, som ofvan påpekades, i sin egenskap
af stöld; ofta dödar vilden sin brottsliga hustru eller afskär
åtminstone (och uppäter ofta) hennes näsa. Känslan af äganderätt
till hustru och barn följes sedan af äganderättskänslan till vapnen

eller redskapen, som man tillvärkat, husdjuren, som man tämt;
slutligen — och under ett senare skede — till jorden, som man odlat;
sist till betesmarken och skogen. Öfverallt hafva i det äldsta
samhället kvinnorna och all annan egendom varit samegendom och,
då allt tillhörde alla, uppstodo vissa ömsesidighetsbegrepp, vissa
gemensamhetsvanor, mot hvilka aktningen för egendomen sedan
hade svårt att kämpa sig fram. I ett kommunistiskt samfund är det
hvarken brott att taga eller dygd att gifva; gästfrihet, gifmildhet äro
där så själfklara, att det icke anses som ädelmod; och tacksamhet
blir således äfven en i allmänhet okänd företeelse. Hos eskimåerna t.
ex. dela alla den hval någon af dem fångat; har man vapen eller
kajaker, lånar man ut dem, och låntagaren ersätter dem ej, ifall han
förstör dem; långifvaren har ju endast lånat af sitt öfverflöd; stjäla
betyder endast att taga det nödvändiga från någon. Å andra sidan
måste alla dela mödorna vid jakt och fiske. Vill någon undandraga
sig dessa mödor, så kan han det och lefver då för sig själf, men på
sin egen risk; han får behålla sin fångst, men ej påräkna hjälp af de
andra. Dessa, af gemensamhet i egendom och arbete präglade,
seder äro ett öfvergångsskede från kommunism till
»privategendom».
Bland öfolken i Stilla hafvet har man ock tillfälle att iakttaga olika
öfvergångsformer; på somliga öar råder ännu ren kommunism; på
andra finnes privategendom, men såsom en ganska ny inrättning. Så
t. ex. kunde på Markesas-öarna för ej länge sedan hvarje
förbigående stiga in till en familj, deltaga i måltiden och gå utan att
tacka — man hade ju endast brukat sin rätt!
Kommunismen var naturlig, så länge individen, illa väpnad i
kampen för tillvaron, behöfde sina likars hjälp för anskaffandet af
föda och för skyddet af denna. De altruistiska känslor, som genom
denna samegendom och ömsesidiga hjälp småningom utvecklades,
måste hafva varit starka, ty de fortforo att värka, äfven sedan
herdelifvet och åkerbruket småningom medförde den för egoismens
utveckling så gynnsamma enskilda egendomen.
Med uppkomsten af enskild egendom — eller säregendom — blef
tjufnad ett brott och ärlighet en dygd.

Därigenom att tjufnad straffades med döden eller andra grymma
straff, uppstod småningom en instinkt, som höll den hand tillbaka,
hvilken utsträckte sig för att stjäla från stamförvanter. Men själfva
ärlighetens begrepp växte ytterst långsamt, efter som man länge
ansåg det berömligt att stjäla från grannstammarna. Ja — ifall det
blott sker efter en krigsförklaring, — så anse vi ju ännu sådana
stölder hedrande!
E. Altruism och pliktkänsla. Här ofvan påpekades den altruism,
som redan måste finnas i det kommunistiska samhället och utan
hvilken själfva »samhället» vore omöjligt. Det, som sammanhåller
medlemmarna i en flock mot en annan flock, måste vara en viss
samkänsla, en viss sympati, en viss ömsesidighet i tjänster och en
viss förmåga att samvärka genom underordnande af den enskilda
driften under det allmänna gagnet. Men redan innan denna
sammanslutning i flock äger rum, har altruismen börjat väckas hos
föräldrarna i och genom deras vård om barnen. Föräldraömheten,
som är oumbärlig för släktets bevarande, är en ursprunglig känsla
såväl hos djur som människor, och fanns äfven där de allt för
mångtaliga barnen åtos upp. Och ur denna släktbevarelsedrift, som
under vården om afkomman motvärkar själfbevarelsedriften, har —
som förut yttrats — all förmåga af oegennyttig hängifvenhet sitt
första ursprung. Denna förmåga tages sedan i anspråk i och genom
samlifvet med stammen. Äfven det äktenskapliga samlifvet måste,
trots all sin ursprungliga råhet, dock i någon mån vara värksamt i
altruistisk riktning. Senare än altruismen hos föräldrarna, hos
stammedlemmarna, hos makarna, utvecklar sig altruismen i barnens
känsla för föräldrarna. Endast de handlingar, som genom
smärtsamma eller angenäma följder inprägla sig i medvetandet,
omdana, som vi sett, detta till varaktiga känslor. Och när barnen
börja bli medvetna, när de kunna reda sig själfva, lämnar den
primitiva människan dem också åt sig själfva. Könsförhållandets
tygellöshet gör ett familjelif enligt våra begrepp för dem okänt.
Barnen se modern misshandlas af fadern och följa snart hans
föredöme. Ett utöfver de späda åren fortsatt ömhetsförhållande från

föräldrarnas sida gent emot barnen hör på denna odlingsgrad till
undantagen. Därför bli äfven de motsvarande känslorna hos barnen
länge outvecklade. Undantag finnas dock i detta som i andra
afseenden.
Man kan få se drag af äkta altruism hos vildar, t. ex. se dem
ädelmodigt blottställa sitt eget lif, visa en stor tillgifvenhet och
tacksamhet o. s. v. — allt drag, hvilka, såsom vi veta, man kan finna
äfven hos de högre djuren. Men man kan icke lita på dessa känslor, i
synnerhet ej hos vilden; de äro lika oberäkneliga som sällsynta.
Frånvaron af hvad vi kalla »humanitet» — mänsklighet — är ju just
det utmärkande för den djuriska moralen.
Den starkes rätt är all rätt; men ur detta den starkes egoistiska
sätt att göra sin rätt gällande spira dock, som vi sett, hos de svagare
de vanor, hvarifrån sedan vissa sedliga begrepp utveckla sig. Af
fruktan framkallas en viss själfbehärskning. Ur själfva våldet uppstår
en första dunkel aning om rättvisa; ty själfbevarelsedriftens impuls:
att gälda slag med slag, gör slutligen vedergällningens begrepp till
ett af de i naturen djupast rotade. Den starkares, på många sätt
visade, förmåga att göra sin vilja gällande, skapar småningom hos
de svagare böjelsen att frivilligt underordna sig hans vilja. Olydnaden
är så farlig, att gagnet af lydnaden blir den instinkt, som inom
vildens dunkla pliktmedvetande blir mäst befallande; och detta
alldeles oberoende af arten hos de befallningar, som han har att
efterkomma. Han tänker icke öfver det rätta eller orätta i saken själf;
han lyder »blindt». Moralens »första bud» blir således: Lyd
höfdingen i allt och alltid.
Hans andra bud är: Stjäl icke dina stamförvanters egendom (till
hvilken hör deras kvinnor).
Hans tredje bud lyder: Dräp icke, om du ej däraf har ett gagn,
som motsvarar den fara du själf löper.
Hur ytterst enkel och rå denna moral än må synas, så är den dock
det frö, hvarur en högre moral utvecklat sig; ty den tvingar
människan till en viss grad af underordnande under andras kraf —
och är således en början till altruism. Men detta underordnande står
i samband med hennes erfarenheter af det för henne själf
obehagliga eller angenäma; således framkallar det äfven en

Welcome to our website – the ideal destination for book lovers and
knowledge seekers. With a mission to inspire endlessly, we offer a
vast collection of books, ranging from classic literary works to
specialized publications, self-development books, and children's
literature. Each book is a new journey of discovery, expanding
knowledge and enriching the soul of the reade
Our website is not just a platform for buying books, but a bridge
connecting readers to the timeless values of culture and wisdom. With
an elegant, user-friendly interface and an intelligent search system,
we are committed to providing a quick and convenient shopping
experience. Additionally, our special promotions and home delivery
services ensure that you save time and fully enjoy the joy of reading.
Let us accompany you on the journey of exploring knowledge and
personal growth!
ebookultra.com

World views metageographies of modernist fiction 1st Edition Hegglund

About This Presentation

Slide Content

Tags

Categories

Download

Quick Actions

Statistics

Related Slideshows

World views metageographies of modernist fiction 1st Edition Hegglund

About This Presentation

Slide Content

Slide 1

Slide 2

Slide 3

Slide 5

Slide 7

Slide 8

Slide 9

Slide 10

Slide 11

Slide 12

Slide 13

Slide 14

Slide 15

Slide 16

Slide 17

Slide 18

Slide 19

Slide 20

Slide 21

Slide 22

Slide 23

Slide 24

Slide 25

Slide 26

Slide 27

Slide 28

Slide 29

Slide 30

Slide 31

Slide 32

Slide 33

Slide 34

Slide 35

Slide 36

Slide 37

Slide 38

Slide 39

Slide 40

Slide 41

Slide 42

Slide 43

Slide 44

Slide 45

Slide 46

Slide 47

Slide 48

Slide 49

Slide 50

Slide 51

Slide 55

Slide 56

Slide 57

Slide 58

Slide 59

Slide 60

Slide 61

Slide 62

Slide 63

Slide 64

Slide 65

Slide 66

Slide 67

Slide 68

Slide 69

Slide 70

Slide 71

Slide 72

Slide 73

Slide 74

Slide 75

Slide 76

Slide 77

Slide 78

Slide 79

Slide 80

Slide 81

Slide 82